Saker jag lärt mig av egenterapi


Saker jag lärt mig av egenterapi

Saker jag lärt mig av egenterapi

I april blev jag klar med min egenterapi. Så skönt. 20 timmar gjorda. Timmar jag hade sett fram emot, men som inte alls blev som jag tänkt mig. Trots det försöker jag samla på mig lärdomar, och tänker att det är nyttigt att sitta i andra sidan av terapistolen för att förstå alla känslorna man möter just där. I efterhand ser jag att det viktigaste kanske inte handlade om vad jag lärt mig (eller inte lärt mig) om mig själv utan kanske mer om vad jag tar med mig ifrån att ha varit patient.

För jag vet:

  1.  hur det känns att öppna upp för en ny människa.
  2.  hur det känns att betala för sin tid.
  3.  hur det känns att inte bli förstådd.
  4.  hur det känns att inte riktigt förstå.
  5.  hur det känns att få lämna rummet tyngd av tårar.
  6.  hur det känns när man har fått lätta sitt hjärta.
  7. hur det känns när svaren inte låter som de man önskar…
  8. och hur det känns att inte komma dit man vill.
  9. hur dyrbara minuterna känns när man betalar för dem
  10. och hur det känns att bli avbruten av att tiden är slut när man inte alls känner sig “färdig”.

Jag hade en idé när jag började i terapi att jag skulle utvecklas, bli “färdig” med ett område i mitt liv som skavde. Men nej, vi berörde knappt den punkten även om jag försökte. Därför är det extra viktigt för mig som terapeut att lyssna in min klient, vad vill den jobba med, vart ska vi komma. Även om jag hade en förförståelse för allt detta innan, så har jag nu verklighet känt det på djupet.

Jag lärde mig inte det jag trodde, och kanske är det i terapi ibland själv meningen. Jag kommer att ta en paus från egenterapi just nu men kommer sen att fortsätta regelbundet, och då inte bara för att utveckla mig som människa och terapeut, utan också för att påminna mig om känslan att vara patient.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.