Jag har alltid varit en jävel på att drömma. Minns när jag var yngre och alltid var någon annanstans. På den tiden kunde man rymma från verkligheten på ett annat sätt än idag.
Jag hade nog svårt att skilja på dröm och verklighet. På nuet och framtiden. Jag har nog liksom alltid levt med ena foten i en dröm. Och på något sätt verkar det som att det är där jag trivs bäst. I längtan. Någon annanstans. Där solen alltid skiner, fåglarna sjunger och jag får arbeta i takt med min egen energi.
Att landa tillbaka i verkligheten kan ibland kännas som en käftsmäll, man drar i backen så det dånar när man öppnar ögonen och ser att man inte är där man trodde att man skulle vara. Det gör ont.
Jag får alltid arbeta med att hämta tillbaka mig själv. Att försöka dra tillbaka det där benet till verkligheten så att jag kan fortsätta att gå. Men det blir alltid att jag haltar mig fram och ramlar in i den där världen, igen och igen.
Om man har ett ben i drömvärlden och ett i verkligheten blir det svårt att komma fram. Det blir svårt att trivas med sitt liv, att hitta mening, veta vad som är sant och vad som är falskt.
Man väntar på att någon ska väcka en samtidigt som man inte vill vakna. För när man vaknar vill man bara tillbaka till drömmen igen. Där det är mjukt och fluffigt.
”Du är där du ska vara” är ett mantra jag burit med mig själv i flera år, som jag ständigt får påminna mig om för att inte springa för fort. Och även om jag många gånger skulle önska att jag vore en person med båda fötterna på jorden så skulle jag inte vilja vara utan de där drömmarna, den där längtan, den där strävan. För även om jag ibland tycker att livet går för långsamt att det ibland kliar och sticks så är det drömmarna som formar mig. Gör mig till den jag är. Den jag ska bli. Och att växa tar sin tid. Den är en process som inte kan skyndas på, oavsett hur mycket man försöker.
