Både jag och min dotter låg sömnlösa igår natt, av två helt olika anledningar. Jag hade en hjärna som vägrade sluta jobba, som kom med nya idéer och planerade framtida föreläsningar och projekt. Hon låg och oroade sig över kommande läxa, då hon skulle hålla tal inför klassen.
Vi möttes i trappan 3.30. Jag i frustration över min egen sömnlöshet, hon i tårar av oro.
-Mamma, jag försöker att sova men det går inte. Jag kan inte sluta tänka på det där talet jag ska hålla.
Efter ett långt samtal visar det sig att det inte bara är själva högläsningen hon oroade sig för utan det fanns flera andra frågetecken kring hennes uppträdande som förstorade upp rädslan ännu mer. Vi gick lugnt och sakligt igenom varenda rädsla.
- Alla kommer att titta på mig.
- Tänk om jag kommer av mig, säger fel.
- Tänk om min nyhet är för tråkig.
- Exakt när ska jag hålla talet?
- Vart ska jag stå när jag håller talet?
- Ska jag gå och sätta mig på min plats och vänta tills att hon ropar på mig eller ska jag stå framme vid katedern hela tiden?
Så många oroliga tankar istället för bara en. Hur löser man så många problem på en natt? I månens sken gick vi lika noggrant igenom vad vi skulle kunna göra för att det skulle kännas lättare:
- sms:a fröken och berätta om oron
- prata med fröken innan lektionen
- läsa innan till
- och i fall det värsta händer så är det ingen fara att ibland göra bort sig
Jag såg lättnaden spridas i hennes ansikte. Omringade av mörker satt vi och kramades mitt i natten. Istället för att gå och lägga oss och fortsätta älta våra tankar gav vi varandra varsin positiv tanke att avsluta natten med. Sedan kröp vi tillbaka under våra täcken, lite mer harmoniska båda två [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
PS, talet gick bra, och hon blev både stolt och nöjd över sin presentation!