Vårrus & endorfiner


Vårrus & endorfiner

För någon vecka sedan gick vårruset av stapeln här i stan. Denna gånger drog jag med mig dottern. Min dotter är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, hon bara hatar att förlora. Kanske lika mycket som hon hatar att springa. Men jag ville få henne att ändra sig, för jag har lärt mig, tyvärr lite sent i livet att träning är det bästa, kanske tom det enda som kan hjälpa mig när jag mår som sämst.

Jag önskar att jag hade vetat det tidigare, jösses vad jag skulle ha sprungit! Jag kan säga att jag aldrig kommit hem efter en löptur med ångest, nej i stället finner man en skön känsla, alla de där trådarna i hjärnan som ligger huller om buller, de har liksom rätats ut på något sätt.

Min dotter är likt mig orolig och ångestbenägen och jag skulle vilja ge henne den här kunskapen nu, istället för att hon ska hitta den när hon är 30 +. Jag ser det som en gåva, jag är dock inte lika säker på att hon uppfattar det som det.

Men vi tog oss runt. Hon gnällde och hon klagade, men när hon väl fått medaljen runt sin hals log hon som aldrig förr. Jag vet att det är mer än medaljen som ger henne det där leendet. Att hon också kände den där känslan av endorfiner som spritter i kroppen. Att hon för en gångskull kanske som jag känner sig lugn, och lycklig.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.