När minuter känns som timmar


-Mamma vi sticker iväg och cyklar, ropar sonen med en självklar röst i från parkeringen. Jag som håller på att greja i trädgården släpper det jag har i händerna och han har med en gång min fulla uppmärksamhet. Han undviker mina ögon och leder cykeln stadigt ut emot vägen. Med flackande blick och stammande röst frågar jag vart de har tänkt att cykla någonstans.

Tusen tankar utan svar rusar genom mitt huvud. Uppenbarligen får hans kompis i samma ålder cykla själv, storasystern är ju med så det ska nog gå bra, tänk om de börjar tävla med varandra, tänk om hon inte kan kontrollera dem, kan jag ens säga nej…

Vi cyklar bara i kvarteret svara han, fortfarande utan att möta min blick. Jag vet att han vet att jag är rädd, livrädd. -Bara runt kvarteret, inga tävlingar, ni cyklar försiktigt, ni ser er för, akta er för bilar, och ni…,han har förmodligen för länge sedan redan slutat lyssna. Jag vet det, ändå måste jag fortsätta att varna honom och hoppas att han ändrar sig.

Jag står ensam kvar och ser honom rulla ner för backen. Det känns som att det är sista gången jag ser honom. Jag älskar dig, ropar jag. Jag älskar dig med, ropar han till svar.

Nu börjar helvetet, det sliter och drar i kroppen. Kampen mot tankarna, mot känslorna, som stormar och tar över. Jag går in, fast att solen fortsätter skina utanför. Jag sätter mig ner, försöker bara hålla ihop. Minuter känns som timmar. Jag försöker styra tankarna, vara här och nu. NU när solen skiner utanför, NU när sonen har kul med sina vänner. Trots positivt tänkade sitter jag och har ont i mitt bröst.

När jag hör hans steg i gruset utanför kommer tårarna. Det är lättnaden som pyser ut, och jag kan inte stoppa den hur mycket jag än försöker. Jag möter upp honom, kramar honom, smeker hans mjuka lilla ansikte som jag nyss trodde mig sett för sista gången.

Trots att ”faran” är över sitter tyngden kvar i mitt bröst resten av dagen. Mitt vuxna jag försöker att resonera med något inombords som är söndrigt och skört. Jag vet att det här varken är första eller sista gången, utan jag är tvärtom fullt medveten om att jag måste släppa taget, låta honom gå. Jag önskar bara att det inte fick  mitt bröst ätt smärta så [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.