Ber om ursäkt om jag spammat er som följer mina inlägg via mail. Har gjort lite förändringar på hemsidan och insåg lite försent att varenda uppdatering jag gjorde förvandlades till ett nytt inlägg. Så vissa av er kanske har fått 10 inlägg från mig på en dag. Nej så ofta kommer jag fortsättningsvis inte att blogga så jag ska se till att det inte upprepas igen [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]
Helgen har bestått av solsken, och trots att jag bara har längtat in (för att sitta framför min dator) har jag faktiskt spenderat det mesta av tiden utomhus. Och idag är jag ledig från jobbet för att försöka slutföra min uppsats (håll gärna tummarna för mig).
Annat som ska göras idag är att besöka optikern. Jag har alltid haft svårt för att känna igen andras ansikten. (Hälsar jag inte betyder det alltså inte att jag är dryg, utan jag känner helt enkelt inte igen dig [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”]) Men det är något jag vant mig vid, och lärt mig hur jag ska hantera. Men nu känner jag helt plötsligt hur tidningen/telefonen/ipaden börjar komma närmare ansiktet när jag läser.
Jag som vanligtvis har svårt att koncentrera mig orkar i dagsläget knappt läsa alls. Minsta grej känns ansträngande. Jag som aldrig varit hos optikern innan förväntar mig nästan samma bemötande och svar som jag får på vårdcentralen.
Det skulle liksom inte förvåna mig om hon efter undersökningen säger, nej jag hittar inget fel på dina ögon, det är nog bara din ångest som spökar.
Oavsett vad man ringer för så brukar ju ångest vara svaret. Det är som att hela skärmen blinkar och lyser rött när jag ringer dem. Hon har bara ångest, ta inte hit henne!!!
Ha ha, nej så är det självklart inte, men det känns så, och jag vet många som har liknande erfarenheter.
Det är det som kan vara det svåra med ångest. Man kan liksom inte lita på sig själv. Du känner ju verkligen, och upplever det du gör, det är inget påhitt. Men du vet inte vad det är som skapar det. Inbillar jag mig eller känner jag verkligen det här brukar jag fråga mig själv. Men självklart är det aldrig så att jag inbillar mig, det är min ångest som inbillar mig. Så det ska bli spännande att se om jag kommer hem med ett par glasögon, eller om det återigen bara är mitt huvud som spökar [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]