Det är inte lätt att vara lycklig när man är rädd 3 kommentarer


Vår son är en lycklig unge. Det spelar ingen roll vad som händer runt om honom, han rycker lätt på axlarna och går vidare med ett leende på läpparna oavsett situation. Vår dotter är motsatsen. Hon har ett snabbt skiftande humör och blir lätt både arg, ledsen, sur och irriterad.

Efter 10 år har jag upptäckt att det är omöjligt att få henne lycklig. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag drar ett skämt, bjuder henne på konserter eller ger henne dyra presenter. Antingen går humöret neråt eller så lämnar det henne oberörd.

Jag vet att det är min egen spegelbild jag ser, och har därför sökt hjälp och stöd hos både vårdcentral, bup, vänner och familj. Men alla bara rycker på axlarna och säger att det inte är något ”fel” på henne, det är hennes personlighet. Men om det är ett personlighetsdrag så har hon verkligen dragit nitlotten.

Ja jag kanske överdriver, är neurotisk eller ser mig själv i henne vilket förvandlar hennes situation till min verklighet, min barndom, och det kanske inte är sant för henne. Men jag vet att hon inte är en dryg tioåring som inte uppskattar någonting. Jag säger inte att hon är sur och har en tråkig personlighet. Nej jag vet av egen erfarenhet att det inte är så jävla lätt att vara glad när man är rädd hela tiden.

Omgivningen säger till mig att jag överdriver, att hon är ett barn, och barn är rädda ibland. Men jag ser hur ångesten växer, hur hon istället för att ta för sig av livet gömmer sig inför det. Ja, inte vet jag men det kanske är normalt att sova med kläderna på ifall det börjar att brinna? Att inte vilja åka med kompisen till stranden av rädsla för att kunna drunkna? Att inte kunna sova över hos vänner för att vara rädd för att dess föräldrar tilltalar en, för att man inte vet vart man ska gå på toaletten, eller vad man får att äta? Kanske helt normala rädslor för ett barn?

I vilket fall så är det ”normalt” för henne och var samma sak för mig. Jag minns varenda en. Jag vet att det inte handlar om att hon inte uppskattar att åka på utflykter, konserter eller när vi i familjen går utanför ramarna. Jag vet att nya situationer och händelser skapar nya rädslor, att hon får kämpa med att analysera situationen, räkna ut faror, försöka komma på hur hon ska bete sig och hantera sig själv. Jag vet att hon många gånger tycker att sakerna vi gör är spännande. Men mest av allt är de nog skrämmande, och istället för att visa sig lycklig får hon kämpa med att hålla ihop.

Jag vet det, för jag ser det. För jag har varit där själv. Men det är ingen som tar mig på allvar. Det är inget fel på henne, hon är inte ”sjuk”. Nej för hon är smart, hon kan hålla ihop och har redan som tioåring hittat strategier på hur man ska bete sig i olika sammanhang för att verka normal. Men jag ser också hur allt det där tar på krafterna, hur hon blir trött, ledsen och arg.

Folk rycker på axlarna. Blodproverna visar inga fel, och alla ben i hennes kropp är hela. Det är konstigt när det kommer till den psykiska hälsan att vi ska låta den vara, att vi ska nöja oss, för att det är så det är. Det är konstigt att hon ska behöva nöja sig med ett halvdant liv, att rädslor ska få bli hennes vardag och att hon i framtiden ska få äta ångest till frukost.

Ja jag kanske går händelserna i förväg och överdriver, men det är för att jag vet att rädslor växer. För att jag är rädd att det ska ta över henne på samma sätt som det tog över mig. Jag fick ingen hjälp när jag var barn. Kanske för att ingen såg det, för att ingen visste,,,eller kanske för att det var fullständigt normalt. Kanske för att omgivningen tyckte att det var min personlighet, en del av mig, som jag fick nöja mig med?

Jag hoppas att ni har rätt, jag hoppas att jag överdriver, har fel, hittar på. Det sista jag vill är att hon frågar mig om 10 år: varför gjorde du inget mamma, varför såg du mig inte, varför hjälpte du mig inte.

Jag hoppas att samhället vet att psykisk ohälsa inte bara drabbar vuxna, att det faktiskt finns barn som mår dåligt, på riktigt, och behöver hjälp. Jag hoppas att samhället vet att om vi ger dem 10 kbt träffar för att hantera sin oro som barn, kanske de slipper år av psykolog besök som vuxna. Jag hoppas samhället vet att vi ska och behöver hjälpa barn att sätta ord på rädslor, oro, ångest och depressioner, att vi inte ska låta dem gå runt i ett tyst lidande. Jag hoppas att samhället vet, att det inte är lätt att vara lycklig, att vara välfungerande, när man ständigt är orolig och rädd.


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “Det är inte lätt att vara lycklig när man är rädd

  • Therese

    Hittade nyss din blogg och jag känner igen mig och min dotter i det du skriver. Just denna med ångest och oro hos barn och att oroa sig över allting även det som ska vara roligt.

    Vi har nyligen bokat en resa till Thailand för hela familjen. Jag och sambon satte oss ner vid köksbordet för att berätta för barnen om resan. Dottern är 11 år och har adhd med autistiska drag och sonen är 6,5 år. Av sonen fick vi den reaktionen som vi väntade oss. Lycklig och drömmande. Han längtade verkligen. Men av dottern fick vi en helt annan och mycket oväntad reaktion. Hon började tokgråta. Efter en stund sa hon: – jag vill inte åka dit.
    Vi frågade henne varför, det ska väl bli kul.
    Nej, det var verkligen inte vad hon såg framför sig. För det första som hon såg framför sig vara att hon skulle vara tvungen att ta en spruta och det är ju bland det värsta som finns. Sen kom det fler katastrof tankar.
    – det finns farliga spindlar där, hajar i havet, tänk om det kommer en tsunami eller om planet kraschar, jag vill inte dö mamma!!

    Men lilla gumman, att något så roligt skulle tas emot med dessa tankar hade vi inte väntat oss. Efter en stunds tänkande och efter att hon tittat på bilder från resebyråns hemsida blev hon åter igen ledsen men denna gång över hur hon först reagerat. För visst ville hon åka dit och bada i poolen och i havet med oss andra. Men det andra blev jobbigt. Hon säger föråt för att jag blev ledsen och inte glad. Vi bekräftar hennes känslor och att hon absolut inte behöver säga förlåt. Men nu måste vi lova henne att planet inte kommer krascha eller att det inte kommer en tsunami. Det är bara för oss att lova detta trots att det käns fel att lova saker som vi absolut inte kan styra över.

    Tack för en bra blogg

    Therese

    • jessica@nestorforlag.se Inläggsförfattare

      Tack för att du delar med dig. Kan absolut förstå både dig och din dotter. Det är jobbigt att ha ångest men också vara ett stöd för den som har ångest. Tack för att du läser min blogg ❤kram