Familj & föräldraskap

Anna hade egentligen haft en bra dag, till och med mer än bra! Anna hade äntligen vågat fråga chans på killen hon varit kär i, och han hade sagt ja. Hon fick ta med sig en kompis hem efter skolan, ätit en middag med god aptit och skulle nu bege sig av på sin dansträning. Anna var glad.

När vi ska åka till dansen ber mamma att Anna ska ta på sig reflexvästen, men Anna vill inte ha reflexväst. Anna blir arg.

Anna blir så arg så att det kokar inom bords, hon är arg hela bilfärden och hela promenaden fram till entréporten. Tillslut blir Anna så arg så att det kokar över. Hon blir så arg så att hon skriker, spottar och fräser. Så arg att hon kastar västen i marken och trampar på den. Så arg att hon säger att hon hatar sin mamma. Så arg att hon säger att hon vill dö….

Men Anna vill inte dö. Anna vill leva. Anna vill dansa, leka med sin kompis, sjunga högt, skratta, men Anna vill bara inte ha på sig sin reflexväst. Anna hatar inte sin mamma. Anna älskar sin mamma, hon älskar henne så mycket att hon bara vill krypa intill henne och gråta ut i hennes armar men i stället spottar hon och fräser. Anna är inte arg på mamma, Anna är arg på sig själv. Hon är arg för att hon skriker på sin mamma, hon är arg för att hon beter sig illa framför en kompis, hon är arg för att hon skäms över sitt beteende och hon blir ännu mer arg för att hon ser att mamma blir trött och ledsen.

Tillslut sjunker hon ner utmattad. -Jag vill inte bråka, piper hon.

-Inter jag heller, svarar mamma.

-Jag blir så ledsen för jag vet att jag beter mig fel.

-Men varför är då egentligen så arg?

-Jag vet inte, jag har ont i huvudet och är trött.

Anna och mamma kramas. Anna blundar hårt, stora tårar rullar ner över hennes röda kinder. Annas mamma ville ha ett svar på beteendet, på tårarna, på utbrottet. Men Anna hade inget svar, mer än att hon vid just den stunden ogillade sig själv.

Igår var dottern bjuden på hallowenfest, och som vanligt när det är kalas, fester eller andra händelser som inte hör till vardagen så blir hon sur, och stingslig. Hon har sett fram emot festen i flera dagar och längtat. Vi har sminkat, målat naglar och tagit på hallowenklänningen när hon helt sonika börjar bli tvär. Håret är inte tillräckligt bra, inte klänningen heller och hur vi än försöker så duger det inte. Klockan tickar och vi måste ge oss i väg oavsett, hon ger sig av med motvilliga steg och gråt i halsen. På vägen får hon ett utbrott och skäller på lillebror.

Här är det lätt att som förälder bli irriterad ”nu ska du gå och göra något roligt så blir du bara sur och tvär!”. Men istället för att skälla på henne såg jag idag för första gången ett samband. Detta sker varje gång hon ska göra något kul. Hon blir ALLTID ledsen.

-Du är inte nöjd med klänningen säger du, men vad är det egentligen älskling?

-Jag känner mig stressad.

-Hur känns det när du är stressad?

-Jag får panik liksom och massa tankar i  mitt huvud.

-Vad är det du tänker på?

-Jag tänker på att någon kanske ska reta mig.

-Brukar någon reta dig?

-Nej, men jag tänker det ändå.

-Så egentligen är det inte klänningen då är orolig över?

-Nej, jag vet ju att jag kommer att ha kul, och jag har längtat efter det här. Men det är bara det att jag inte vet vilka som är där, eller vad vi ska göra. Och det kommer kanske vara andra barn jag inte känner där. Då kanske dom retar mig.

Jag minns så väl den känslan, känslan av oro som var så stor att du inte kunde kontrollera den. Som till slut sprack och förvandlades till ilska eller tårar. Barn kan sällan kontrollera situationerna på samma sätt som vi vuxna kan, och har inte heller samma valmöjligheter. Så därför kan de i sin oro börja att kontrollera annat, kontrollera det man kan. Det kan vara sitt utseende, sin klädsel, sin mat, eller annat runt omkring dem.

Det är så viktigt att vi vuxna stannar upp här och frågar oss själva (och barnet) anledningen till barnets beteende. Det är viktigt att vi förstår att plötsliga utbrott och tårar inte alltid beror på att barnet är trött eller argt, utan att det också kan spegla att barnet är oroligt eller ledsen.

Festen gick bra, hon trippade glatt därifrån.

-Var det några barn du inte kände där, frågade jag henne på vägen hem.

-Nej.

-Var det några av dina oroliga tankar som kom till sanning?

-Nej, mamma. Det är det aldrig. Min hjärna bara ljuger för mig igen.

Både jag och min dotter låg sömnlösa igår natt, av två helt olika anledningar. Jag hade en hjärna som vägrade sluta jobba, som kom med nya idéer och planerade framtida föreläsningar och projekt. Hon låg och oroade sig över kommande läxa, då hon skulle hålla tal inför klassen.

Vi möttes i trappan 3.30. Jag i frustration över min egen sömnlöshet, hon i tårar av oro.

-Mamma, jag försöker att sova men det går inte. Jag kan inte sluta tänka på det där talet jag ska hålla.

Efter ett långt samtal visar det sig att det inte bara är själva högläsningen hon oroade sig för utan det fanns flera andra frågetecken kring hennes uppträdande som förstorade upp rädslan ännu mer. Vi gick lugnt och sakligt igenom varenda rädsla.

• Alla kommer att titta på mig.
• Tänk om jag kommer av mig, säger fel.
• Tänk om min nyhet är för tråkig.
• Exakt när ska jag hålla talet?
• Vart ska jag stå när jag håller talet?
• Ska jag gå och sätta mig på min plats och vänta tills att hon ropar på mig eller ska jag stå framme vid katedern hela tiden?

Så många oroliga tankar istället för bara en. Hur löser man så många problem på en natt? I månens sken gick vi lika noggrant igenom vad vi skulle kunna göra för att det skulle kännas lättare:

• sms:a fröken och berätta om oron
• prata med fröken innan lektionen
• läsa innan till
• och i fall det värsta händer så är det ingen fara att ibland göra bort sig

Jag såg lättnaden spridas i hennes ansikte. Omringade av mörker satt vi och kramades mitt i natten. Istället för att gå och lägga oss och fortsätta älta våra tankar gav vi varandra varsin positiv tanke att avsluta natten med. Sedan kröp vi tillbaka under våra täcken, lite mer harmoniska båda två [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

PS, talet gick bra, och hon blev både stolt och nöjd över sin presentation!

Min dotter är nio år. Hon bedöms han en lättare form av psykisk ohälsa. Hon hänvisas till att få vidare hjälp via en vårdcentral. Vad då för hjälp undrar jag….inget svar. Jag undrar hur de hade bedömt min hälsa när jag var nio år. Förmodligen som min dotter, en lättare form. Huvudvärk, magont, rädsla och katastroftankar. Inte vet jag om det är så lätt för en nioåring att bära?

Jag förstår att det är folk, barn som mår sämre, men betyder det att resterande inte ska få någon hjälp? Jag tror att personalen liksom jag är väl medvetna om att den där lilla ohälsan hon bär på sällan kommer att försvinna av sig själv. Tyngden kommer inte helt sonika att hoppa från hennes axlar. Snarare kommer den att öka, dag för dag, månad för månad och år för år. Gram, hekton och kilon kommer tillslut hopa sig över henne. Bygga ett bo på hennes axlar, krypa in under hennes skinn och ha långa sammankomster inuti hennes huvud.

Någonstans tänker jag att det har gått fel. När man inte hjälper dem som lider av en lättare form av psykisk ohälsa för att de finns dem som mår sämre, så tror jag att man gör sig själv en otjänst. Man lägger problemet på framtiden. Väntar tills det har blivit tillräckligt stort att ta tag i. Sopar det under mattan. –Jag tror att 10 samtal skulle kunna hjälpa henne, att kunna bryta tankarna bara. -Ja, det tror jag med, men vi kan inte ge henne det. 

När jag var nio år led jag av lättare form av psykisk ohälsa. Det slutade med skärsår i handledarna, fingrar i halsen, ångest, depression och tjugofem år senare diagnosen ADHD och GAD.

Jag tittar på min lilla flicka, försöker att smeka oron ur hennes blick, ta över hennes rädsla och mota bort hennes katastroftankar. Jag försöker säga till mig själv att hon inte är jag, att hennes framtid inte behöver bli lik min. Men trots det kan jag inte skaka i från mig rädslan.

Älskade flicka, jag ska rädda dig. Jag ska rädda dig från dig själv.

Ibland vet jag inte vad som är din ångest eller vad som är min. Om det är min rädsla som smittar av sig eller om du bär på din egen.

Jag ser mig i dig, till den milda grad att jag tror att jag vet vad du känner, vad du tänker. Jag tror att du är jag, att jag är du. Att du bär på min ryggsäck utan att veta vad som ligger i den.

Jag måste lära mig att se skillnad på dig och mig, på vad som är dina känslor och vad som är mina. Jag måste släppa taget om dig, sluta att vara rädd för din framtid, sluta att tro att du inte kommer att kunna hantera den.

Jag måste sluta skydda dig, ställa mig framför, bana vägen där du skall gå. Du är stark, du klarar det här, det gjorde ju jag. Men jag vill inte att du ska lära känna rädslan, bosätta dig i sorgen och leva i mörkret. Jag vill finnas där med en lykta, visa dig ut till ljuset, fastän att du hittar själv.

Det är bara det att jag inte vill att du någonsin ska känna ett tryck över bröstet, ångest som puttrar i dina ådror och en smärta som du inte vet hur du ska ge uttryck för. Jag vet att du hittar ditt eget sätt, din egen väg. Jag vill liksom bara underlätta den.

Jag vet att det är ditt liv, din resa, men ändå är jag livrädd inför den, likväl som jag är rädd för min. För jag ser dig i mig. Jag tror att jag är du, och att du är jag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]