Mamma, du bryr dig om mig för mycket


Jo jag visste ju att den här tiden skulle komma, bara inte så snart.  Jag har fått mer och mer pikar av dottern, och här om dagen grät hon när hon inte fick hänga med kompisen och bada. Hon tycker att hon tillåts göra mindre än sina vänner. “Mamma det känns som om du bryr dig om mig för mycket. Jag börjar bli stor och känner att jag vågar och vill saker. Då måste du också våga, jag lovar att det kommer att gå bra.”

Ångesten skrattade mig i ansiktet. Gör jag rätt eller fel? Är det jag eller ångesten som bestämmer? Samtidigt står jag bara inte ut med tanken på vad som skulle kunna hända. Den liksom sliter och drar i hela kroppen. Jag tycker att jag gör framsteg, om än små. Häromdagen var hon på lekplatsen med en kompis själv i över två timmar. TVÅ TIMMAR, utan att jag hade SETT eller HÖRT av henne. Jag försökte hålla undan tankarna genom ständigt sysselsättning men då och då bröt de ändå igenom. Tänk om hon inte är där? Tänk om hon har skadat sig? Tänk om någon har kommit och fört bort dem?

Tankarna blir olidliga och tillslut lyfter jag telefonen och ringer hennes kompis som hade mobilen med sig. Dom var på lekplatsen, byggde en koja, hade kul. Ångestnivån sjunker.

Vi kommer snart hem, säger hon. Snart, när är det tänker jag. Hur skall jag kunna veta om och när hon är på väg. Hon ska cykla själv, knappt 500 meter. Men på 500 meter kan mycket hända. Alla olyckor som skulle kunna ske spelas upp i mitt inre. Medans min inre biograf spelar upp sina värsta scenarion hör jag hennes skratt på uppfarten. Ångestnivån sjunker, igen….

Åh vad jag vill släppa dig, jag ser din glädje, jag ser hur du växer flera centimeter för varje steg i från mig du tar, ändå vill jag bara dra dig tillbaka, till mig, till tryggheten. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig hur rädd jag är, eller ens vad jag är rädd för. Jag vill inte skrämma dig, men jag vill inte heller släppa dig och jag vill framför allt inte förlora dig. Jag vill bara ha dig kvar.

Jag försvarar mig och säger att det är för att jag älskar dig, för att jag inte kan leva utan dig. Det är mitt sätt att visa att jag bryr mig om dig. Jag vet det, säger du, men jag klarar mig själv. Klarar dig själv, ha, om du bara visste om världens alla faror…..

Du börjar bli stor, jag vet det. Men än så länge skyddar jag mig med att du inte har blivit tillräckligt stor, att jag faktiskt har rätten att vara så orolig för dig som jag är.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.