Jag har vid flera tillfällen”överhört” samtal där individer har pratat om en tredje person som fått diagnos. De har upplevt att personen med ADHD fick än mer ADHD efter att personen blivit diagnostiserad, vid ett annat tillfälle handlade det om en med autism som efter hen fått sin diagnos plötsligt började bete sig som hen ville och använde sin diagnos som skyddsmantel. De tyckte inte att personen hade verkat så autistisk innan hen fick sin diagnos.
Jag kan självklart inte stå upp för eller försvara någon utav de här personerna, men jag kan förklara hur jag tänker kring det. Nej, jag tror inte att folk får mer av sin ”sjukdom” efter att de fått sin diagnos. Jag tror helt enkelt att de blir mer av sig själva! Jag känner själv att ju mer jag accepterat min ADHD och ångest desto mer kan jag sluta låtsas. Jag behöver inte på samma sätt hålla ihop, eller tvinga mig själv att genomlida situationer som jag nu kan undvika.
Många saker jag gjort förr, har varit för att det är så man ”ska göra”. Men idag vet jag att jag inte måste tvinga mig själv att vara som alla andra. Jag måste inte äta lunch i rummet med 30 personer, jag kan välja att gå in på mitt kontor. För att det får mig att må bättre. Jag måste inte kämpa med att stoppa varje impuls för jag har också rätt att säga, göra fel. Jag får också begå misstag! Jag måste inte vara social när jag inte känner för det, och jag måste inte göra saker i andras tempo. Likt dig är det också okej för mig att följa mig själv.
Jag har varken fått mer ångest eller ADHD, jag har bara slutat kämpa emot. Den där kontrollerade personen du ser, det är inte jag, det är en mask jag har på mig för att försöka vara mer som du.
Så tänk på att det du kanske för en gång skull ser, är det personen kämpat med att dölja. Det betyder inte att hen blivit ”sjukare” eller att hen gör sig till. Nej, det kan faktiskt betyda att personen äntligen släppt taget, att hen har accepterat sig själv med sina svårigheter, att hen för första gången i sitt liv är fri….