Ibland vet jag inte vad som är din ångest eller vad som är min. Om det är min rädsla som smittar av sig eller om du bär på din egen.
Jag ser mig i dig, till den milda grad att jag tror att jag vet vad du känner, vad du tänker. Jag tror att du är jag, att jag är du. Att du bär på min ryggsäck utan att veta vad som ligger i den.
Jag måste lära mig att se skillnad på dig och mig, på vad som är dina känslor och vad som är mina. Jag måste släppa taget om dig, sluta att vara rädd för din framtid, sluta att tro att du inte kommer att kunna hantera den.
Jag måste sluta skydda dig, ställa mig framför, bana vägen där du skall gå. Du är stark, du klarar det här, det gjorde ju jag. Men jag vill inte att du ska lära känna rädslan, bosätta dig i sorgen och leva i mörkret. Jag vill finnas där med en lykta, visa dig ut till ljuset, fastän att du hittar själv.
Det är bara det att jag inte vill att du någonsin ska känna ett tryck över bröstet, ångest som puttrar i dina ådror och en smärta som du inte vet hur du ska ge uttryck för. Jag vet att du hittar ditt eget sätt, din egen väg. Jag vill liksom bara underlätta den.
Jag vet att det är ditt liv, din resa, men ändå är jag livrädd inför den, likväl som jag är rädd för min. För jag ser dig i mig. Jag tror att jag är du, och att du är jag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]