Familj & föräldraskap

Jag pratar ofta om att utmana sina rädslor, för det är det jag gör. Jag utmanar dem så gott som dagligen och jag tror också att det är därför jag inte drabbats av ytterligare ångestsjukdomar, så som tex panikångest eller socialfobi. Det har liksom blivit ett sätt att leva, eller kanske mer överleva.

Men det är en sak att utmana och ställa höga krav på sig själv, och ett helt annat att kräva det av sitt barn. Inom beroendevården pratar man ofta om möjliggörare (en som gör det möjligt för personen att fortsätta missbruka) och jag tänker att det är samma sak när det gäller olika ångesttillstånd. Istället för att utmana dem försöker vi skydda dem, hjälpa dem, vi försöker hitta på alternativa lösningar så de ska slippa allt som är så jobbigt, fast att vi vet att det jobbiga bara går över för stunden, för att sedan komma tillbaka med kanske ännu starkare kraft.

Min dotter tycker att många saker är jobbiga. Eller jobbiga kanske är fel ord. De skrämmer henne så mycket att hon börjar gråta eller undviker det. Hon kan tex inte sova själv, knacka på en kompis eller fråga någon (känd som okänd) människa om något. Men där har hon hittat en strategi. Att använda lillebror. Sova med lillebror, trots att han gärna sover själv. Skjuta fram lillebror framför sig som får knacka på dörrar och föra talan medans hon gömmer sig i bakgrunden. Och vi låter det ske.

Det är små grejer kan tyckas, men hon har också undvikit att bada, lära sig simma, för att man kan drunkna, hon vill inte åka hiss för att den kan stanna och hon vill gärna veta i förtid exakt vad som förväntas av henne och vad hon ska göra annars får hon ont i magen.

I början på veckan var vi på familjegympa. Det gick bra till en början tills hon insåg att någon kunde se henne, hon blev rädd för att se löjlig ut och ville inte längre vara med. Och vad gör man då som mamma, nej man tvingar såklart inte ungen att vara med utan man underlättar situationen för henne och säger att vi struntar i de kommande tillfällena.

I veckan var hon hos tandläkaren och upptäckte till sin stora förskräckelse att hon hade ett hål hon var tvungen att laga. Hon hade också några små, men som inte behövde göras något åt. Nu är hon livrädd. Rädd för att laga hålet, men också rädd att de andra hålen ska växa. Igår blev hon bjuden på glass i skolan, men tackade nej då hon inte vågade äta den på grund av sina tänder. Idag har hon bestämt sig för att hon aldrig mer ska äta godis eller socker för att hon är så rädd för att hålen ska fortsätta att växa.

Vad gör man som mamma? Ja godis är ju inget jag vanligtvis tvingar i ungen, och jag ser ju gärna att konsumtionen här i huset minskar. Så återigen hjälper jag henne att undvika [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

För någon minut sedan stod du och skrattade, men nu har du frusit till is. Det spelar ingen roll på vilket sätt jag försöker värma upp dig, putta på dig, pussa dig, kittla dig. Det är försent och du drar dig undan.

Det händer så snabbt. Jag kan se det i dina ögon. Det är som en skugga faller över din blick och sen står du där, tom. Jag försöker prata med dig men du får inte fram ett ord. Stirrar bara på mig med ditt tomma uttryck. Jag vet att den har fyllt dig nu. Rädslan. Att den har tagit över hela din kropp, och att du inte själv vet varför du bara vill springa där i från och gråta.

Jag vill säga åt dig att inte gå i från mig. Kryp upp i min famn istället, det är ju det du vill, jag vet det. Men du låser dig och det hjälper inte hur mycket jag än jagar dig.

Jag vet att den tar över dig, att du inte kan styra den. Men ändå skulle jag vilja skrika åt dig att slåss, kämpa. Låt den bara inte vinna, låt den inte ta över dig, inte än…..Du släpper taget så fort du känner känslan och låter den med ens styra hela din kropp. Jag vill istället be dig att låtsas, låtsas le, spring, dansa, men  dra dig inte undan, dra dig fan inte undan!

Jag skulle vilja suga rädslan ur dina ögon och stänga in den i min själ för alltid. Jag känner mig maktlös, söndrig, handfallen. Jag vet att du kommer lära känna den, att den tillslut kommer att bli din vän men att du har många år kvar fram till dess. Om jag bara kunde skydda dig. Ta dig under mina vingar, plocka ur dig känslan eller ge dig ett starkare försvar. Jag ser min värsta fiende krypa in under ditt skinn och här står jag, och bara ser på…

Tänk att det var så många som kände igen sig i mitt inlägg ” Man behöver inte vara mobbad för att känna sig utanför”. Jag fick jätte mycket respons från folk som kände igen sig själva men också sina barn. Det gör mig så ont att vi är så många där ute som bär på samma känsla av utanförskap. Och att den där känslan som uppfyller hela oss, är osynlig för andra.

Jag har en ADHD diagnos. Men ändå aldrig riktigt känt igen mig i den. Jag har tex aldrig riktigt tänkt att jag har samspelssvårigheter. Först nu börjar allt klarna för mig. När det gäller samspelssvårigheter har jag mer tänkt på barn som hamnar utanför genom att skrika och slåss, de som inte kan komma överens med andra barn eller vuxna. Men att jag hela mitt liv gömt mig för att jag faktiskt inte förstår har jag inte sett som ett lika stort problem….förrän idag.

Min dotter har haft ont i huvudet och magen varje dag sedan hon började förskolan. Jag har pratat med lärare, skolsköterskor och fritidspersonal, men ingen säger att det är något fel. -Hon är en tyst och glad liten tjej som är duktig på att lyssna och göra det man säger till henne. -Nej men hon har vänner, hon leker ofta med kompisar.

Men om hon nu är en sådan glad liten tjej, varför ser jag då sorg i hennes ögon? Om hon nu har så mycket vänner, varför vill hon hellre vara hemma än i skolan?

Samtidigt väcker mitt eget barn så mycket känslor i mig att jag vill sprängas. Jag vill bara putta fram henne till de andra barnen, se så gå och lek, de väntar ju på dig. Men hon värjer sig och går undan. När en klasskompis vill möta hennes blick och säga hej tittar hon ner i backen. Jag blir så provocerad, vill skrika rakt ut. Gå och lek bara, hur svårt ska det vara!?!?

Jag har ställt henne alla möjliga frågeställningar utan att kunna hitta något fel. Är någon dum  mot dig? Har du kompisar? Säger någon något elakt? Skrattar, viskar dom? Får du vara med? Jag har velat peka ut problemet, hitta det utanför henne så att jag kan ta bort det ur hennes liv. Men efter år av letande inser jag att det hela tiden legat inuti.

-Mamma, det är inte det att jag inte får vara med. Jag vill inte vara med.

Med ens skjutsades jag tjugofem år tillbaka i tiden. Varför det, frågar jag.

Nej jag vill hellre vara med killarna.

Det hugger till i min mage, jag ber till gud att hon inte skall beskriva min barndom. Att allt inte ska återupprepas framför mina ögon. Varför, viskar jag samtidigt som jag håller andan.

Tjejerna leker alltid häst. Pojkarna leker ta.

Onda cirklar som tar nya varv,

andningshål som inte finns.

Hota, böna, be.

Inget gör någon skillnad.

Misslyckanden, förhoppningar som släcks, drömmar som dör.

Ensamhet, utanförskap,

spott i ansiktet.

Pappa som gråter i duschen,

mamma som kväver sina skrik i en kudde.

Trötta ögon som möter varandra,

rädsla, hopp, förtvivlan.

Maktlöshet, tårar, kramar och litervis med kärlek.