Jag är så glad att vi flyttade ner barnens rum i källaren (där vi också sover), det är verkligen en lättnad. Det är på riktigt ett ångestmoment som bara har lyfts ifrån mina axlar. Det enda jag ångrar är att jag att jag inte gjort det tidigare! MEN jag har också hela tiden vetat att om/när jag plockar bort ett ångestområde så kommer det att dyka upp ett nytt, jag är aldrig fri. Jag visste bara inte när det skulle komma eller vad det skulle handla om…
Och jag fick faktiskt några dagar/nätter av lättnad, där jag sov ganska bra. Men för någon vecka sedan kom den, ”min nya oro”, sakta men säkert inrullandes in i mina tankar. Det började försiktigt, lite lätt i magen, en känsla som jag liksom inte kunde sätta ord på. Sen kom tanken, och plötsligt stod det solklart framför mig. Hundarna!
När jag går ner och lägger mig och har legat i 5-10 min får jag bilder av hur jag har glömt en hund ute i trädgården (skulle aldrig hända med mina kontrollbehov) men trots att jag vet det slutar inte ångesten att visa mig bilder på vad som skulle kunna hända dem, hur de rymmer eller dör. I början gick jag upp och dubbelkollade, eller skickade upp min man. Och fast att jag rent intellektuellt vet att det bara är en ny påhittat oro så vägrar ångesten att släppa taget.
”Tog jag in båda två?, stängde jag grinden?,Glömde jag inte en ute? Tänk om han ramlar ner för trappan, slutar andas” osv osv.
I natt vaknade jag mitt i natten med en oroskänsla över att något hade hänt hundarna och ville upp och kolla, men istället tvingade jag mig själv att ligga kvar och efter en stunds kämpande mot mig själv somnade jag äntligen om. Även om denna oro också är tung att bära är den lättare att övervinna än den förra. Det var svårare att stå ut med känslan att något skulle ha hänt mina barn men ändå ligga kvar i sängen som om tanken inte slagit mig. Slutsatsen är att vissa ångestmoment är värda att tas bort, att bytas ut, mot något annat, som inte gör riktigt lika ont [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]