Familj & föräldraskap

Ofta känner vi en himla massa känslor, men det är inte alltid vi vet vad de står för. Det kan kännas så jobbigt att reda ut dem att vi bara går runt med dem. Vi tar dem för vana. Jag tycker inte att du ska göra det, jag tycker att du ska ifrågasätta dem och gå emot dem!

Vad gäller barn, så behöver vi hjälpa dem att utforska sina rädslor, vad står de för? Är den en viss känsla barnet är rädd för, att vara ensam, bli lämnad? Eller speciella händelser, mörker, trånga utrymmen? Eller nya människor, spöken? Hjälp barnet att sätta ord på sina rädslor, det är först då ni tillsammans kan ifrågasätta dem.

Sen menar jag inte att du ska lämna ditt barn ensamt i ett mörkt rum för att den ska vänja sig med rädslan, inte alls. Men att barnet vet att det är det mörka rummet den är rädd för och inte känslan i sig är en väldigt stor skillnad. En människa möter otroligt många rädslor under ett helt liv. Vissa möter vi och går emot, andra bär vi med oss hela livet. Vissa går över av sig själv och andra får vi träna bort.

Det är också viktigt för dig som förälder och veta om det är en normal rädsla (som att vara rädd för mörker när man är liten), det går ofta över och inget du behöver jobba med, men om barnet börjar utveckla en fobi och du märker av ett undvikande beteende då kan man börja jobba med det i tid.

Igår var min dotter rädd. Hon skulle gå och lägga sig, lillebror låg redan och sov bredvid. Hon började gråta och sa att hon vill sova bredvid mig och hennes pappa istället.

-Vad är du rädd för?

-Jag vet inte. Jag bara är rädd.

-Ok, jag förstår att man kan vara rädd ibland, men det kan vara bra att veta varför. Tänker du några speciella tankar när du ligger här själv och lillebror sover bredvid?

Efter en stunds funderande säger hon: Ja, jag tänker att det ska komma någon och ta mig, och att ni inte skulle höra det, och han inte skulle kunna hjälpa mig för att han sover.

-Ok, det är en hemsk tanke, tror du verkligen på riktigt att den skulle kunna hända.

-Jag vet inte…

Dottern fick sova i vår säng. Men bara att kunna prata om känslan, sätta ord på den, gjorde att hon kände sig något lättad. Här hemma är det ok att vara rädd och man får gråta så mycket man vill. Men det är viktigt att vi pratar om varför.

Det känns som att jag lever två liv. Ett där jag och min familj spelar på samma spelplan, vi dribblar, passar och skjuter hela tiden den där bollen mellan varandra. Men på andra sidan står jag ensam på min planhalva och ser er på avstånd. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte nå er, ni är mil bort.

Jag ropar, vevar med armarna, skriker ”passa mig, passa mig, här är jag!” men ni går mig hela tiden förbi. Min planhalva är mörk, kall och tom, jag blir med ens medveten om min sårbarhet. Jag känner mig dyster, övergiven, ensam. Jag ser er på håll men kan ändå känna av er närhet. Den klibbar sig fast, liksom skaver. Svetten bryter fram i min panna. Jag vill bryta mig loss, slå mig fri samtidigt som jag inte vill släppa mina ögon i från er. Distansen gör ont samtidigt som närheten kväver mig.

Plötsligt tittar du på mig, ler och sträcker ut din hand. Jag tar återigen steget tillbaka till er planhalva. Jag skakar av mig den sista känslan av tomhet. Jag är en i laget, ni behöver mig för att komma vidare. Tanken skrämmer mig och får mig att vilja springa tillbaka till den mörka sidan.

Jag har i hela mitt liv flytt men nu är det något som håller mig tillbaka. Som ber mig att stanna kvar. Inombords har jag sprungit iväg, flytt flera mil men utvändigt har jag just tagit din hand.

Du sitter med läxboken i knät,  rör dig hela tiden, vevar med en arm, vickar på en fot, tappar boken. Dina ögon söker sig hela tiden bort, minsta rörelse eller ljud runt dig lockar dig till annat. Nästan som om det ropade på dig. Du tappar bort dig i texten för tjugonde gången. Jag blir arg, irriterad.

-Sluta nu och koncentrera dig i stället säger jag aningen för högt och greppar ett hårdare tag om boken.

Dina ögon möter mina och jag känner direkt att jag gjort fel innan orden ens kommit ur din mun.

-Jag gör så gott jag kan säger du med darrande underläpp.

Jag vet att du bara vill ställa dig upp, skrika, kasta boken åt helvete och smälla i din dörr. Men du sitter tyst kvar. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, slå mig själv med något hårt i huvudet och kasta boken åt helvete. Men jag sitter tyst kvar.

Jag kan ju inte koncentrera mig i ett rum med hundar som leker, disk som slamrar och ljudet av en avlägsen tv så varför begär jag det av dig? Jag vet att du gör så gott du kan, ändå kräver jag mer.

Jag känner mig som världens dåligaste mamma.  Jag som borde förstå dig som bäst hanterar det som sämst, trots att jag gör så gott jag kan.

Jag ser dig. Du tacklar tillvaron genom att ständigt vara beredd, att ha dig själv under fullständig kontroll. Jag ser hur du försöker att passa in, försöker att hålla igen. Samtidigt som du vill blomma ut men är rädd för att visa någon hur du egentligen ser ut, rädd för att bli hånad, dömd.

Jag ser hur din vilja att passa in gör att du på något sätt hamnar utanför. Jag ser hur du försöker att vara som alla andra men alltid slutar upp med att vara så mycket mer. Jag ser dig i situationerna du känner att du inte kan bemästra, när du själv vill sjunka genom jorden, när du önskar att du vore på en annan plats.

Jag ser din rädsla över att inte passa in, inte få vara med. Jag ser maktlösheten i dina ögon. Jag ser hur du vill vara med, spela spelet, men hur du aldrig klarar av att följa spelreglerna. Jag ser hur krafterna ibland tar över, hur du förlorar kampen och jag kan läsa misslyckandet i dina ögon.

Jag vet hur allting knyter sig inuti din magen, hur tankarna ständigt snurrar i ditt huvud och hur ditt hjärna vill sprängas av den dagliga ansträngningen. Jag ser ångesten i dina ögon, rädslan när du knyter ihop din mun och ängslan när du flackar med din blick.

Jag ser dig lilla barn, jag ser dig.

På Lördag kommer jag att finnas med på förlädramässan i Uddevalla. Kom gärna och besök mig där!

Arbetsmiljöverket har gjort en undersökning och menar att stress och psykiska påfrestningar är den vanligaste orsaken till ohälsa för både kvinnor och män. De uppger att var fjärde arbetande har besvär på jobbet och detta då på grund av stress och psykiska besvär. I artikeln skriver de att 15% av kvinnorna upplever denna påfrestning på jobbet. Jag undrar hur procenten hade sett ut om man jämförde påfrestningen i hemmiljön. Det kanske också är något vi behöver prata om! För många blir arbetet en fristad, en plats att andas ut, utvecklas och träffa arbetskamrater.

Ibland kan det faktiskt vara så illa att hemmet kväver en. Städning, tvätt, ungars aktiviteter, läxor, och dess ständigt skriande behov. Arbetet kanske är den enda stunden på dagen där du får tänka en hel tanke utan att bli av bruten, eller bara får uppleva känslan av att gå på toaletten i fred.

Varför gör man inte en undersökning av hur många som blir utbrända av att vara världens bästa mamma, fru och vän samtidigt som de ska vara vältränade och snygga? En studie om det lyckliga småbarnslivet där alla njuter för fullt. .Sömnbrist vs dålig arbetsställning, den ena tär på kroppen och det andra på psyket. Visst många människor blir utbrända på grund av sitt arbete idag men lika många blir förmodligen utbrända av sin hemmiljö. Men det pratar vi inte om.