Barns rädslor


ghost-156969_640

Ofta känner vi en himla massa känslor, men det är inte alltid vi vet vad de står för. Det kan kännas så jobbigt att reda ut dem att vi bara går runt med dem. Vi tar dem för vana. Jag tycker inte att du ska göra det, jag tycker att du ska ifrågasätta dem och gå emot dem!

Vad gäller barn, så behöver vi hjälpa dem att utforska sina rädslor, vad står de för? Är den en viss känsla barnet är rädd för, att vara ensam, bli lämnad? Eller speciella händelser, mörker, trånga utrymmen? Eller nya människor, spöken? Hjälp barnet att sätta ord på sina rädslor, det är först då ni tillsammans kan ifrågasätta dem.

Sen menar jag inte att du ska lämna ditt barn ensamt i ett mörkt rum för att den ska vänja sig med rädslan, inte alls. Men att barnet vet att det är det mörka rummet den är rädd för och inte känslan i sig är en väldigt stor skillnad. En människa möter otroligt många rädslor under ett helt liv. Vissa möter vi och går emot, andra bär vi med oss hela livet. Vissa går över av sig själv och andra får vi träna bort.

Det är också viktigt för dig som förälder och veta om det är en normal rädsla (som att vara rädd för mörker när man är liten), det går ofta över och inget du behöver jobba med, men om barnet börjar utveckla en fobi och du märker av ett undvikande beteende då kan man börja jobba med det i tid.

Igår var min dotter rädd. Hon skulle gå och lägga sig, lillebror låg redan och sov bredvid. Hon började gråta och sa att hon vill sova bredvid mig och hennes pappa istället.

-Vad är du rädd för?

-Jag vet inte. Jag bara är rädd.

-Ok, jag förstår att man kan vara rädd ibland, men det kan vara bra att veta varför. Tänker du några speciella tankar när du ligger här själv och lillebror sover bredvid?

Efter en stunds funderande säger hon: Ja, jag tänker att det ska komma någon och ta mig, och att ni inte skulle höra det, och han inte skulle kunna hjälpa mig för att han sover.

-Ok, det är en hemsk tanke, tror du verkligen på riktigt att den skulle kunna hända.

-Jag vet inte…

Dottern fick sova i vår säng. Men bara att kunna prata om känslan, sätta ord på den, gjorde att hon kände sig något lättad. Här hemma är det ok att vara rädd och man får gråta så mycket man vill. Men det är viktigt att vi pratar om varför.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.