När svårigheter möter svårigheter..
Du sitter med läxboken i knät, rör dig hela tiden, vevar med en arm, vickar på en fot, tappar boken. Dina ögon söker sig hela tiden bort, minsta rörelse eller ljud runt dig lockar dig till annat. Nästan som om det ropade på dig. Du tappar bort dig i texten för tjugonde gången. Jag blir arg, irriterad.
-Sluta nu och koncentrera dig i stället säger jag aningen för högt och greppar ett hårdare tag om boken.
Dina ögon möter mina och jag känner direkt att jag gjort fel innan orden ens kommit ur din mun.
-Jag gör så gott jag kan säger du med darrande underläpp.
Jag vet att du bara vill ställa dig upp, skrika, kasta boken åt helvete och smälla i din dörr. Men du sitter tyst kvar. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, slå mig själv med något hårt i huvudet och kasta boken åt helvete. Men jag sitter tyst kvar.
Jag kan ju inte koncentrera mig i ett rum med hundar som leker, disk som slamrar och ljudet av en avlägsen tv så varför begär jag det av dig? Jag vet att du gör så gott du kan, ändå kräver jag mer.
Jag känner mig som världens dåligaste mamma. Jag som borde förstå dig som bäst hanterar det som sämst, trots att jag gör så gott jag kan.