Nu är det sagt… 2 kommentarer


Härom vecka kom mitt provexemplar av ”Annas oroliga mamma” och innan dess hade jag inte berättat för min dotter (sonen är för liten för att förstå) om min ångestsjukdom. Anledning var att jag inte visste hur jag skulle kunna förklara det, vad jag skulle säga, hur mycket hon behövde veta och skulle förstå. Jag är medveten om hon vet om en heldel, det var ju därför boken blev till, och också anledningen till att jag valde att medicineras.

När vi läste boken gjorde hon ingen stor grej av det, jag antar att det för henne är naturligt. Inga frågor eller funderingar om just ”sjukdomen”. Vi läste boken, pratade om bilderna, och jag förklarade att det var mig och henne som boken handlade om. Hon fnittrade och kunde känna igen situationerna och berätta utifrån sin egen synvinkel. Vi fick också en fin diskussion av de efterföljande frågorna, där vi pratade om hennes egen rädsla, och vad gör man när man är rädd.

 

Några dagar efter att vi hade läst boken var vi och storhandlade i en butik, sonen gick i väg tillsammans med pappa för att hämta mjölk eller dylikt medan jag och dottern stod och plockade andra varor. Helt plötsligt fick jag bara en kalldusch över mig -var är Gibson, undra om han förstod att Gibson gick med honom, tänk om han tappar bort Gibson. -Men mamma, nu är du orolig igen säger hon och tar min hand, istället för att själv bli smittad av min rädsla. Det var ett tecken nog, att hon hade förstått det jag ville berätta med min bok. Att man kan vara rädd utan att det inte finns en verklig anledning och att  också hon kan se skillnad på när den anledningen finns eller inte…

Nästa vecka ska jag besöka dotterns skola för att prata om ångestsyndrom. Ska bli spännande att se hur barnen tänker och resonerar. Återkommer med rapport!


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Nu är det sagt…