Igår var dottern bjuden på hallowenfest, och som vanligt när det är kalas, fester eller andra händelser som inte hör till vardagen så blir hon sur, och stingslig. Hon har sett fram emot festen i flera dagar och längtat. Vi har sminkat, målat naglar och tagit på hallowenklänningen när hon helt sonika börjar bli tvär. Håret är inte tillräckligt bra, inte klänningen heller och hur vi än försöker så duger det inte. Klockan tickar och vi måste ge oss i väg oavsett, hon ger sig av med motvilliga steg och gråt i halsen. På vägen får hon ett utbrott och skäller på lillebror.
Här är det lätt att som förälder bli irriterad ”nu ska du gå och göra något roligt så blir du bara sur och tvär!”. Men istället för att skälla på henne såg jag idag för första gången ett samband. Detta sker varje gång hon ska göra något kul. Hon blir ALLTID ledsen.
-Du är inte nöjd med klänningen säger du, men vad är det egentligen älskling?
-Jag känner mig stressad.
-Hur känns det när du är stressad?
-Jag får panik liksom och massa tankar i mitt huvud.
-Vad är det du tänker på?
-Jag tänker på att någon kanske ska reta mig.
-Brukar någon reta dig?
-Nej, men jag tänker det ändå.
-Så egentligen är det inte klänningen då är orolig över?
-Nej, jag vet ju att jag kommer att ha kul, och jag har längtat efter det här. Men det är bara det att jag inte vet vilka som är där, eller vad vi ska göra. Och det kommer kanske vara andra barn jag inte känner där. Då kanske dom retar mig.
Jag minns så väl den känslan, känslan av oro som var så stor att du inte kunde kontrollera den. Som till slut sprack och förvandlades till ilska eller tårar. Barn kan sällan kontrollera situationerna på samma sätt som vi vuxna kan, och har inte heller samma valmöjligheter. Så därför kan de i sin oro börja att kontrollera annat, kontrollera det man kan. Det kan vara sitt utseende, sin klädsel, sin mat, eller annat runt omkring dem.
Det är så viktigt att vi vuxna stannar upp här och frågar oss själva (och barnet) anledningen till barnets beteende. Det är viktigt att vi förstår att plötsliga utbrott och tårar inte alltid beror på att barnet är trött eller argt, utan att det också kan spegla att barnet är oroligt eller ledsen.
Festen gick bra, hon trippade glatt därifrån.
-Var det några barn du inte kände där, frågade jag henne på vägen hem.
-Nej.
-Var det några av dina oroliga tankar som kom till sanning?
-Nej, mamma. Det är det aldrig. Min hjärna bara ljuger för mig igen.
Tycker att du agerade riktigt bra och föredömligt!, Flera föräldrar borde tänkt/tänka som du gör.
Tack Erik!