Min dotter är nio år. Hon bedöms han en lättare form av psykisk ohälsa. Hon hänvisas till att få vidare hjälp via en vårdcentral. Vad då för hjälp undrar jag….inget svar. Jag undrar hur de hade bedömt min hälsa när jag var nio år. Förmodligen som min dotter, en lättare form. Huvudvärk, magont, rädsla och katastroftankar. Inte vet jag om det är så lätt för en nioåring att bära?
Jag förstår att det är folk, barn som mår sämre, men betyder det att resterande inte ska få någon hjälp? Jag tror att personalen liksom jag är väl medvetna om att den där lilla ohälsan hon bär på sällan kommer att försvinna av sig själv. Tyngden kommer inte helt sonika att hoppa från hennes axlar. Snarare kommer den att öka, dag för dag, månad för månad och år för år. Gram, hekton och kilon kommer tillslut hopa sig över henne. Bygga ett bo på hennes axlar, krypa in under hennes skinn och ha långa sammankomster inuti hennes huvud.
Någonstans tänker jag att det har gått fel. När man inte hjälper dem som lider av en lättare form av psykisk ohälsa för att de finns dem som mår sämre, så tror jag att man gör sig själv en otjänst. Man lägger problemet på framtiden. Väntar tills det har blivit tillräckligt stort att ta tag i. Sopar det under mattan. –Jag tror att 10 samtal skulle kunna hjälpa henne, att kunna bryta tankarna bara. -Ja, det tror jag med, men vi kan inte ge henne det.
När jag var nio år led jag av lättare form av psykisk ohälsa. Det slutade med skärsår i handledarna, fingrar i halsen, ångest, depression och tjugofem år senare diagnosen ADHD och GAD.
Jag tittar på min lilla flicka, försöker att smeka oron ur hennes blick, ta över hennes rädsla och mota bort hennes katastroftankar. Jag försöker säga till mig själv att hon inte är jag, att hennes framtid inte behöver bli lik min. Men trots det kan jag inte skaka i från mig rädslan.
Älskade flicka, jag ska rädda dig. Jag ska rädda dig från dig själv.