När jag träffade min man så trodde han att psykisk ohälsa inte fanns. Han menade att det var ett påhitt för dem som ville gå hemma utan att jobba. Han hade träffat personer som led av ”depressioner” som gick på fester, personer med ”social fobi” som gick i affärer och personer med ”djup ångest” som skrattade. Så då kan det ju inte stämma! Lider man ”på riktigt” av någon form av psykisk ohälsa så är man instängd i sitt hem, trodde han.
Ja det är många år sedan, och han har omvärderat sina tankar om psykisk ohälsa, han har på nära håll fått se att det finns på riktigt, att personer kan lida trots att personen jobbar, skrattar eller går på fest. Det tråkiga är att min man bara är en av flera tusen som bär på det synsättet och att det är just det här synsättet som ofta ställer till det för dem med psykisk ohälsa.
Inte nog med att personen redan mår dåligt, utan den blir ifrågasatt också. Och även om du inte säger något, så känner personen det. Personen kanske inte vågar gå ut av rädsla för att möta en arbetskamrat. Personen kanske har kämpat i timmar för att ta sig till affären och håller ihop under tiden i butiken, när du träffar hen, för att sedan falla ihop igen när hen kommer hem. Du ser inte hela verkligheten men måste likväl acceptera den. För de flesta är det är del av att försöka bli frisk, att tvinga sig själv till affären, till fester/sammankomster, promenader eller försöka gå till jobbet, trots sitt mående.
Det är sällan vi ifrågasätter andra sjukdomar, eller ber om bevis på att de verkligen har diabetes eller MS, nej vi tror på deras ord, och om de är hemma från jobbet, mår dåligt en dag, ja då stöttar vi dem. Men när det kommer till psykisk ohälsa, ja då ifrågasätter vi dem.
-Så mycket socialfobi har han, han sitter ju där och pratar med sina kompisar.
-Du har jätte mycket ångest säger du, men du jobbar ju och låter dina barn leka hos kompisar trots att det får dig att må dåligt, hur går det ihop?
-Hade han en riktigt panikattack?
-Vaddå depression, hen verkar ju inte mer deprimerad än någon annan!
-Jo men jag tror på psykisk ohälsa säger du, jag vet att det finns. Men jag tror inte att han är drabbad av det, han visar inte tecken på det.
Samhället vill att vi ska prata mer öppet om psykisk ohälsa. Men jag tror inte att det spelar någon roll hur många som går ut och berättar sin historia eller hur många kampanjer vi kör om mottagaren inte förändras. Om DU ändå inte kommer att tro mig. Givetvis är det positivt att folk får mer kunskap och kännedom om psykisk ohälsa. Men om jag lika lätt som när jag har en förkylning skall kunna ringa till jobbet och sjukskriva mig för min utmattning eller ångest, då måste jag sluta känna mig ifrågasatt.
Så om du på riktigt vill att folk ska sluta skämmas, då måste DU börja tro på dem!