Något av det värsta med min ADHD är rastlösheten som bor i mig. Den som gör att jag ständigt måste utmanas och utvecklas. Jag kan snegla avundsjukt på människor som går år ut och år in på samma jobb, med samma fritidssysselsättningar och bara är nöjda. De kan liksom bara finna sig i situationer och stanna kvar även om de inte är 100% tillfredsställda. De är inte sådär hiskligt nyfikna att de måste ta reda på mer eller så utvecklingssugna att de på ren impuls söker nya utbildningar eller byter jobb. Nej, de liksom bara nöjer sig.
Det är inte bara det att jag ständigt måste ha något att göra, nej, det måste vara meningsfullt också. Annars stretar både kropp och knopp emot och jag flyr varken jag vill eller inte. Tankarna blir helt mosiga, som en seg flytande massa i min hjärna och jag orkar inte ens räta ut de enklaste frågetecknen. Det känns som att jag krymper inombords och är på väg att implodera.
Folk tittar avundsjukt på mig och suckar, ja men du är ju en supermänniska som är så driftig, och aktiv. Du som klarar av att plugga, jobba och driva företag. Men för mig handlar det inte om ett val, utan mer av ett måste. Ja, jag är aktiv, för mitt problem är att jag inte klarar av motsatsen.
En supermänniska? Ja, men vad du inte vet är jag bara kan flyga i medvind men tappar all kraft i motvind. Att jag måste leva i storm för att jag kvävs så fort luften står still, att jag måste ha hög fart för att inte falla. En supermänniska som utnyttjar alla sina krafter till så hög grad att de tappar sin verkan.
Jag tänker att det är tvärtom. Att manteln sitter runt din kropp, du som kan hålla samma tempo oavsett omständigheter. Du som inte ständigt måste stressa fram eller alltid springa vidare, du som inte letar efter nya vägar eller halkar in på fel spår. Du som kanske inte kommer upp i samma tempo som jag, men som ändå ligger framför mig vid mållinjen.