ångest

Halva dagen har tillbringats på ett tåg mot Stockholm. Jag kunde varken jobba eller plugga så mycket som jag önskade på grund av åksjuka. När man kom fram till hotellet för att slappna av och njuta av sin ”egen tid” kom tröttheten som ett brev på posten och dom där böckerna som skulle läsas ut blev liggandes kvar i väskan. (Fem böcker om forskningsmetodik om någon undrar, så nej de är inte så jättelockande att läsa oavsett vakenhetsnivå). Jag har mest suttit och stirrat ut genom ett gråmulet fönster och motat bort jobbiga tankar.

Jag har inte haft särskilt mycket ångest av att åka tåg förut, men nu vägrade katastroftankarna att lämna mig, de ockuperade sig i sätet bredvid, följde med mig till hotellet och sitter nu på min sängkant. Om jag blundar tillräckligt hårt kanske de är borta till i morgon.

Solen sken från den blåaste himmel, det var semester och jag skulle kunna lagt mig ner och blundat för att lyssna på vågornas brus som med vindens fart rullade mot land. Jag skulle kunna ha njutit av barnen hisnande skrik och glada skratt. Jag skulle kunna ha tänkt att idag, idag är det en bra dag. En sådan där dag som sätter sig i minnet. En sådan som man kommer ihåg för att den var full av lycka, trygghet och kärlek. En bekymmerlös dag som man egentligen skulle ha önskat att den aldrig skulle ha tagit slut.

Jag minns den dagen. Jag minns den väl. Men inte av den anledning som jag borde. Jag minns den för att ångesten stod mig upp i halsen, för att jag inget annat ville än att det skulle ta slut. Jag ville ropa in mina barn till land, stänga in dem i min trygghetszon, och väntat på att stormen inom mig skulle mojna. Men jag sa ingenting. Jag höll ihop och jag led.

Framför mig såg jag hur båda barnen skulle dras med av vågorna och slukas av djupet. Hur jag helt meningslöst skulle leta, skrika och aldrig få se dem igen. Trots att två vuxna höll dem hårt i hand kunde mitt inre inte förlita sig på att de skulle kunna hantera allt som skulle kunna hända.

De ropar på mig och vinkar. Titta mamma, titta! Jag vill inget annat än att blunda. Blunda från verkligheten, blunda från min fantasi som ständigt tar mig över smärtgränsen. Jag ler, fast att jag bara vill gråta.

Jag minns den dagen för det var då jag på riktigt insåg hur ångesten inte bara tog över mina dåliga dagar, utan också mina lyckliga. Jag minns den för att jag för första gången i mitt liv kände att jag var värd att känna den där lyckan som jag kunde spegla i deras ögon. Det var kanske också första gången jag på riktigt förstod hur fel den känslan jag bar på faktiskt var.

För första gången önskade jag få känna spänning istället för skräck. Jag ville kikna av skratt istället för att brista ut i gråt. Jag ville uppleva känslan med dem, vara i den istället för att ständigt få vara den som ser på.

Jag har varit trött ett tag, så trött. Ändå är det som att mina hjärna bombarderar mig som mest när jag känner mig som svagast, eller så känns helt enkelt min idérikedom mycket tyngre då. Jag vill följa varje tanke hela vägen ut, liksom hålla den i handen, men en del av mig klarar bara inte av det utan släpper taget direkt. Det är frustrerande för jag vill hålla samma takt som farten i mitt huvud men det är någon som dragit åt handbromsen. Som att en del av kroppen har somnat med bromspedalen nedtryckt men ändå vid full gas. Det är som två krafter som kämpar mot varandra hela tiden, inuti. Det känns som om jag ska gå sönder, slitas i stycken.

Jag har ätit ångestdämpande ett tag, medicinen har verkligen förändrat mitt liv, till det bättre. Jag kan knappt påminna mig eller ens förstå att jag kämpat med den känslan i hela mitt liv. Trots medicinen har jag ständiga katastroftankar, men Jag har inte en enda dag efter intaget av det där lilla pillret känt den där tunga känslan i min kropp, kan knappt minnas dess styrka. Förrän idag då den återigen kom som en kall ilning igenom mig. Den kröp längst ryggraden ner i händerna. Gjorde mig skräckslagen, förlamad, för en liten stund.

Den kom som en påminnelse från det förflutna och visade upp sin fula tryne, som en erinring att det inte är en plats jag vill besöka igen. Jag har tillbringat hela mitt liv där och vill aldrig flytta tillbaks. Kanske kom den för att varna mig, att det är något inombords som går sönder när man kör med båda pedalerna i samtidigt, att det finns delar som slits ut och ej är utbytbara.

Idag ska jag på föreläsning om GAD i Göteborg som ÅSS håller i. Föreläsare är Christer Wendestam, Doktor i medicinvetenskap på Sahlgrenska Universitet. Ett tips för er som bor i närheten! Ska du dit får du gärna komma fram och säga hej!

”Det är normalt att oroa sig”. ”Alla har ångest då och då”.

Att bli förminskad och missförstådd kan tillhöra vardagen för någon med GAD. Även om jag själv fått insikt och lärt mig mer om både mig själv och diagnosen, så ser omgivningen ingen skillnad mellan ångest och ÅNGEST….och hur ska man kunna förklara för någon som ändå inte vill se, för någon som tycker att att oro och ångest tillhör livet.

Hur ska man förklara skillnaden mellan friskt och sjukt och hur skall man kunna finna ord på något som tillslut blivit ens vardag? Jag vet inte hur det känns att inte ha ett ständigt mörker inom mig. Jag vet inte hur det känns att inte ha ständiga katastroftankar. Jag vet inget annat än att alltid vara redo och ständigt se det värsta som kan hända framför mig.

I mitt liv omkommer min familj flera gånger om dagen. Inte framför mina ögon, men i mitt inre. Min kropp skiljer inte på sant eller falskt, den kalla kåren vandrar ändå längst min ryggrad.

Jag ser det som att vi alla har en benägenhet till ångest inom oss. Människor utan ångestsjukdomar behöver något för att starta igång sin brasa, medan de med ångestsyndrom har en glöd som aldrig slocknar. Oavsett om du kastar in en liten pinne eller ett vedträ så vaknar brasan till liv och brinner för fullt.

Din brasa vaknar till då och då, för dig blir det ett sätt att uppskatta livet, att ta tag i saker som tynger dig och hantera din smärta, förr eller senare slocknar den av sig själv. Jag har en ständig kamp med att släcka min eld, mitt mörker har ingen början och inget slut, bara en ständig närvaro. -Det är en naturlig del av livet min vän, kämpa på säger du medan du klappar mig på huvudet med ett snett leende.

Du ser inte skillnad i storlek, frekvens och smärtgrad. Jag önskar att jag hade kunnat visa dig, men du vill ändå inte se.

Ja du har rätt. Ångest och oro är en del av ditt liv, men det är hela mitt.

Ibland läser ser man tidningsartiklar om den ”positiva ångesten”, ”omfamna din rädsla” eller ”ta rädslan i handen”. Det viktiga att komma ihåg när man hör eller läser något liknande är att det är skillnad mellan ångest och ÅNGEST. Den ångest de kallar positiv är den som du vet anledningen till och du ska lyssna på. Ångest inför en tenta, ett föredrag eller för att man kanske gjort något dumt. Javisst den är viktig att uppmärksamma, analysera och lära sig utav. Men den ångesten du dagligen bär med dig i din ryggsäck, den som kväver dig och du inte vet vart den härstammar från, den ska du allt annat än omfamna. Den ska du bli av med! De som påstår att ångesten och rädslan är en kraft delar inte säng med den. De lever INTE med den dygnet runt.

Rädslan är jätteviktigt! Vi behöver varningslampor som blinkar och tjuter, som säger till när det är något på gång, när det finns en verklig uppenbar fara. Men när den ständigt lyser rött och när alarmsignalen har blivit bakgrundsmusiken i ditt liv så handlar det inte längre om att gömma sig, skydda sig för faran. Då handlar det i stället om att stå kvar, trots alla varningssignaler. I stället för att jobba med ditt alarm måste du jobba mot det. Det är INTE din bästa vän, det är din fiende.

Därför är det är en viktigt att skilja mellan ångest, ÅNGEST eller ÅNGEST, och vad än andra säger till dig, är det du som drabbad som bäst vet skillnaden.

Jag har haft två liv. Ett liv med och ett liv utan medicin. Ett liv där ångesten fick ha huvudrollen och ett där jag själv bestämmer över min karaktär. Livet med medicin är ganska nytt och jag förvånas varje dag över mitt faktiska mående. Jag har nyligen börjat ställa mig frågan om det är så här man ska må, eller kan det bli ännu bättre? Jag vet faktiskt inte och det finns väl ingen som kan ge mig det svaret.  Men jag blir nyfiken på hur livet skulle kunna vara, hur det egentligen känns att må riktigt bra, samtidigt som jag blir arg på mig själv och på min omvärld som har låtit mig leva ett helt liv med ett ständigt dåligt mående. Jag visste ju inget annat, men någon borde ju ha vetat bättre.

Innan en liten tablett kom in i min vardag levde jag med ständiga katastroftankar. Det var som att leva i ett krig med ett ständigt hot över mitt huvud. Ångesten levde som en ständigt molande vind i min mage. Ibland låg vinden stilla, men den låg ändå alltid där och ofta blåste det upp till storm. Vinden blev till en orkan som sakta men säkert tog sig igenom hela kroppen. Och det gjorde ständigt ont.

Varje dag kämpade jag med tankarna, det blev min vardag. Jag lärde mig gå emot dem, bestiga dem, ta mig över. Men orkanen inom mig kunde jag inte styra. Den fanns där oavsett hur många hinder jag besteg. Jag försökte visa mig själv att jag klarade varje hinder oavsett hur stort det var för jag tänkte att någon gång måste vinden släppa taget, låta mig vara, då jag hela tiden gick emot den. Men nej.

Jag insåg att kroppen levde sitt eget liv. Den lyssnade inte på mitt intellekt som kunde säga till mig när faran var sann eller påhittad.  Jag gav upp och tänkte att det är så här jag får leva, med en ständig ilande virvelvind i min kropp. Tanke och känsla satt inte ihop, iallafall inte i mig. Jag kunde styra mina tankar, hoppa över dem, gå emot dem, men kroppen levde sitt egna liv. Mitt inre kunde förklara krig och blåsa upp till full storm, utan att jag visste varför.

I mitt nya liv blir jag fortfarande bombad med katastroftankar. Den enda skillnaden är att vinden är borta. Det är tomt, stilla, jag känner jag ingenting. Jag har i 34 år suttit fängslad, oskyldigt dömd. Jag vågar inte säga att jag vunnit kriget, men det är en frihetskänsla att slippa tornadon i kroppen, samtidigt en sorg att ALDRIG tidigare fått vara fri.

Jo, jag vet att ångest är en del av livet och att det är något vi alla upplever, men jag kanske behöver visa dig skillnaden mellan din och min.

Jag skulle vilja plocka ut känslan, klä av den naken och visa dig dennes riktiga form. För den du har sett/upplevt är bara dess skal och inte dess inre kärna.

Det är en skillnad att känna en naturlig ångest och att leva med ständiga katastroftankar. Jag vet det för att jag upplever dem båda.

Det är skillnad mellan en negativ tanke och att ständig bombarderas, uppfyllas av dem, att leva i katastrofvärld där verkligheten knappt finns. Det är skillnad när ångesten du känner befläckar livet till den grad att du knappt längre ser ljuset, där oron har blivit till en stor mörk massa som tänker hela ditt fönster mot världen. Från och till försöker du skrapa dem rena men de täcks snart igen med ny sörja.

Det är skillnad på att gå vilse inom sig själv eller i den yttre världen, att leva i sitt eget mörker eller i omvärldens, och att aldrig någonsin hitta ut.

Det är en viss skillnad på när ångesten du känner blir större än kärleken du känner och när till och med dina vackraste tankar färgas mörka. När ditt inre blir ditt fängelse och ditt liv ett eget helvete.

Kom inte till mig och säg att du vet vad ångest är förrän du känner till dess riktiga namn och har smakat på dess äkta sötma. Du kanske har fått en smutta här och var i ditt liv, medan jag suttit fast i dess klibbiga gegga.