ångest

Ibland blir jag så himla arg på mig själv, på min sjukdom, på omvärlden som inte en endaste gång varit i närheten av att hjälpa mig trots att jag under årets lopp både varit hjälpsökande och hjälpbehövande.

Jag har fått klara mig själv och jag tänker att jag har gjort det bra då jag inte låtit ångesten stoppa mitt dagliga liv. Jag har antagit utmaningar, stångats med rädsla och levt med dagar av plågande oro.

Jag har accepterat den ständigt närvarande känslan, att den är en del av mitt liv, en del av min vardag, en del av mig. Jag har sagt till mig själv att jag har vunnit, att det är jag som är starkast, att det är jag som har makten. Att jag klarar det här! Jag klarar att i resten av mitt liv brottas med negativa tankar, slåss mot oron och plågas av ångesten. Jag klarar det!

Men ska jag verkligen behöva?

Ska inte jag om så bara för en dag kunna vakna och få känna att kriget är över, att den ständigt tickande bomben i mig har imploderat? Ska inte jag kunna få kasta mina vapen, vila min sargade kropp och någon gång få resa den vita flaggan.

Jag vill kunna smaka på känslan av att vara ren, känna doften av att få vara fri, och få njuta av synen av en molnfri himmel. Men i stället är jag för alltid fängslad, bunden av min ångest. Ibland så hårt att den skär in i handlederna….och jag har accepterat det!

Jag vill inte acceptera en livstidsdom när jag är oskyldig! Jag vill inte acceptera att leva under hot, tortyr och ständig beredskap. Jag vill inte acceptera att mitt liv ska vara gråare än någon annans!

Någon sa till mig en gång att ångest är en sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.

Så sant!

Jag önskar att jag hade kunnat klä av mig min oro, likt en tröja. Bara kunna lägga den i från mig, eller slänga den i tvätten då och då. Kanske skulle tankarna bli rena, tomma eller till och med försvinna helt.

Jag önskar att jag själv från dag till dag hade kunnat få avgöra vilken tröja jag vill bära. Det lilla linnet av oro, t-shirten som skaver tills det smärtar eller den heltäckande tröjan av ångest.

Idag är den där tunga hemstickade tröjan på, den som kliar och sticks. Samtidigt skiner solen utanför och jag känner mig nedtyngd, svettig och vill bara slita den av mig. Men från ångest kan man aldrig fly.

Jag duschar med kläderna på, allt för att lindra smärtan. Men koftan blir bara tyngre och tyngre. Helst av allt skulle jag vilja klippa sönder den, långsamt tråd för tråd, och sedan se den brinna upp.  Jag skulle dansa naken intill elden, se ångesten försvinna i lågorna av gult och orange.

Men istället brinner jag upp inifrån, med lager av koftor och tröjor på.

Jag vet inte varför, men igår fanns den där, närmare än vanligt. Ångesten. I löparspåret, i bilen, i tvsoffan. Från att jag öppnade ögonen på morgonen kände mig som ett byte, jagad, med ångesten ständigt flåsande i nacken. Hela tiden närmare och närmare.

Med kikarsiktet inställt lämnade ångesten mig inte ens för ett kort sekund. Jag hittade ingenstans att hämta andan, ingenstans att gömma mig. Så jag sprang och sprang, irrlöst omkring. Jag vet inte ens vad den vill mig, kanske njuter den bara av jakten, att se skräcken i mina ögon, eller av att känna att den har ett ständigt övertag i mitt liv.

Men ångest vet du vad! Jag gav mig ut i löparspåret trots att demonerna var bakom mig, i bilen när du satt på passagerarsidan och jag satt kvar i soffan trots att du ville skrämma mig där i från. Hur stor plats du än försöker att ta i mitt liv, så är det ändå mitt och jag tänker aldrig låta DIG ta det i från mig!

För att beskriva det så enkelt som möjligt, det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men det finns inga dagar utan ångest. Jag har STÄNDIGT en molande oro inom mig, enda skillnaden är att den kan vara större eller mindre och ibland orsaka kraftig ångest. Anledningen till oron kan variera, ibland vet jag inte ens varför, känslan sitter liksom fast i kroppen ändå.

Innan jag fick barn handlade oron mest om ekonomi, jobb, familj, och om huset eller bilen skulle gå sönder. Oftast fanns det ingen anledning till oro. Jag minns tex att jag kunde ligga vaken på kvällarna när jag nyss köpt hus för att jag var så rädd att vattenrören skulle gå sönder, det fanns inga tecken på det men det spelade ingen roll, allt som gick att oroa sig för åkte in i mina tankar och jag kunde inte få bort dem med egen kraft.

Efter att jag fått barn blev oron otroligt mycket starkare, och från och med dagen då min dotter föddes så har hon varit ett ständigt orosmoment. Jag är orolig för hennes hälsa, och vad som kommer att hända henne framöver i livet. Jag är också orolig över min egen hälsa och är rädd för att inte få vara med i mina barns liv. Jag har inte slutat att oroa mig för alla andra små saker. Nej, utan den här lite starkare oron har bara lagt sig som ett täcke över den mindre oron.

Jag har ständiga katastroftankar, och kämpar dagligen med att gå emot mina rädslor och min ångest. Hade jag låtit min oro styra mig hade jag inte gått utanför dörren, för där kan allt hända. Jag kan bli påkörd av en bil, misshandlad, rånad, bli träffad av blixten eller få ett flygplan i huvudet. Det spelar ingen roll om risken är minimal, i mitt huvud finns den där. Jag skulle inte våga åka hiss, simma eller gå ned för trappor. Jag kan inte gå över en bro, möta andra människor eller överhuvudtaget testa något nytt. Jag och min familj omkommer dagligen om och om igen i mitt huvud, på hundra olika sätt.

Jag kan inte ens tänka på allt min hjärna varnar mig för, för då skulle jag inte längre våga leva.

Jag tycker ångest är något vi skulle behöva prata mer om i samhället då jag tror många lider av olika ångestsjukdomar utan att ens veta om det. Jag själv har haft ångest hela livet men det var först i vuxen ålder jag fick namnet på känslan jag alltid burit inom mig. Jag har inom de år jag jobbat inom kriminalvård och socialtjänst träffat mängder med människor med ångest som knappt varit medvetna om den trots att den varit så tydlig att jag nästan kunnat ta på den.

Jag tror det flesta vet vad ångest är, alla har vi känt den någon gång. Det är fullkomligt normalt att känna ångest inför olika saker/situationer, men när ångesten inte släpper och när du bär med dig den dagligen utan att veta varför, ja då är det inte friskt längre. Ofta kanske man vet anledningen till sin ångest och när situationen är över så släpper också ångesten. Men vi som har GAD (generaliserat ångestsyndrom) går runt med en ständigt hög nivå av ångest. Jag har bra och dåliga dagar, men INGA dagar utan ångest.

För mig innebär ångesten att jag alltid är spänd, beredd och på gång. Nuförtiden så registrerar jag inte de negativa tankarna lika mycket, men de finns där, ligger som ett mörkt dimma inom mig hela tiden. Jag tror aldrig att jag någonsin har satt mig i en bil utan att tänka att jag kan krocka, åkt över en bro utan att tänkt att den kan rasa eller mött en människa utan att vara beredd på att bli attackerad. Så klart gör det att mina dagar blir mörka och kanske tyngre än andras, mina barn omkommer ju liksom om och om igen i mitt inre. Jag har vant mig vid att bära det mörkret med mig, som en extra sten i min ryggsäck.

Mer om GAD finner du här

En ”normal” människa ska lyssna på sig själv! Både på vad kroppen och huvudet säger, för dess tankar och rädslor är ofta sanna -det är inte mina.

För nästan hela mänskligheten handlar det om överlevnad, det gör det för mig med fast på ett helt annat sätt. Om jag hade lyssnat på mina känslor hade jag aldrig åkt bil, aldrig genat genom skogen eller gått på trottoaren som alla andra på väg till dagis. Jag skulle inte cykla, inte åka över broar, gå i trappor eller ens möta folk…för i ALLT jag gör finns det ALLTID en rädsla.

Min hjärna har STÄNDIGA katastroftankar och min kropp lever i ständigt beredskapsläge. Attinte lyssna är det som får MIN vardag att fungera.

Mer information om GAD finner du här.

En av mammorna jag intervjuade till min bok berättade att hennes son nu som vuxen hade sagt till henne att det värsta med hans uppväxt var mammans ständiga rädsla. När han gjorde kul saker med kompisarna kände han alltid att han aldrig kunde njuta fullt ut. Någonstans inom honom fanns skuldkänslor eftersom han visste att han mamma var rädd och orolig. När hon berättade det så tänkte jag att det där får inte bli jag, jag får inte visa min ständiga rädsla för barnen. För på något sätt tar man ju bort det där härliga i att bara vara barn, att klara sig och göra saker själv, utan sina föräldrar…när vi ständigt skyddar dem hela tiden.

– Får jag gå före, sa 8-åriga dottern under gårdagen. Jag höll på att lirka ur sonen ur bilen och hon ville gå över vägen med en vän, för att komma till min brors hus som låg 50 meter bort.

– Nej, det är en bilväg där.

– Du är så himla rädd hela tiden, suckar hon bestämt.

– Ja men det är för att…..

– du älskar mig och är rädd om mig. Jag VEEET DEEET, men jag kan väl se mig för!

På något sätt blev jag chockad när hon sa det för jag trodde inte själv att hon hade sett mig som rädd…utan mer som omtänksam. Men rädd är ju det riktiga ordet. Nu vet jag att hon vet att jag håller henne tilllbaka för att jag är för rädd för att släppa henne ifrån mig, medan hon själv vill börja testa sina vingar. Men vart går egentligen gränsen för omtänksam och rädd, när måste man låta dem gå? Och vad hjälper egentligen några gränser om hon ändå bär vetskapen att så fort hon får lov att gå utanför staketet så blir mamma sjuk av oro?