Springa genom livet 4 kommentarer

Du har energi för ett helt fotbollslag, sa en vän till mig för över 15 år sedan. Just då tog jag nog aldrig in det, tänkte inte riktigt på vad det var han egentligen menade. Men idag kommer de där orden till mig titt som tätt.

När jag tycker att andra är långsamma, odisciplinerade eller omotiverade får jag påminna mig själv om det där, att andra inte besitter samma kraft. Att de också får saker gjorda, men kanske inte i samma fart som mig.

Jag blir ofta frustrerad, irriterad på att andra måste tänka så mycket, planera, att de är rädda och försiktiga och att de inte bara som mig gör (utan varken mening eller tanke bakom).

Alltså, jag fattar inte, beklagade jag mig till min man en dag. Hur orkar ni, hur kan ni, det händer ju bara ingenting, ni liksom bara pratar. Jag hinner ju ge upp innan vanliga människor skrider till handling.

Det dränerar mig, suger ur min energi. Jag känner mig som en urvriden disktrasa i någonannans händer.

Grejen är att de också kommer fram förklarar min man, när du dalar för att du kört för fort, när du förlorat din energi, så ligger de steget bakom. Och medans du ligger där i tårar för trött för att du fått springa hela vägen själv, ja då kör de andra förbi så när du kommer ur din dvala är ni ändå precis på samma ställe.

Jag vet att det han säger är sant, men jag önskar att det inte vore så. Vad är det för superkraft om den inte håller hela vägen ut, om den inte ger mig mer styrka än bara för en stund?

Jag försöker hela tiden hålla andras tempo, kämpar för att inte springa dem förbi. Men tillslut rusar det i hela kroppen och jag kan inte längre hålla det inne. Jag springer och springer, utan att stanna, utan at se mig omkring.

När jag kommer förbi mållinjen är luften slut. Jag faller omkull, kippar efter andan och tar mig inte upp. Jag ser de andra passera mig förbi. Jag blundar, letar djupt där inne efter kraften, men finner den ingenstans.

Någon vänlig själ drar mig upp, håller mig i hand. Vi går sida vid sida för ett tag, tills det börjar rusa i kroppen, och jag springer igen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar