Jag ser min rädsla i dig och det triggar mig, gör mig förbannad. Jag önskade dig så mycket mer än att ständigt leva med den känslan. Varje nedslag för dig känns om inte ännu starkare hos mig, då jag ser det som ytterligare ett bevis på att jag inte lyckats skydda dig så mycket som jag önskat.
Jag vill bara fösa fram dig, hålla fast dig och tvinga dig möta dina rädslor. För att jag vet att du för eller senare måste ta tag i det ändå. Men det skulle bara leda till en ständig kamp mellan dig och mig, det du egentligen skulle slåss mot faller då i skymundan.
Jag vill bara skrika kämpa, ta fighten, den kommer bara växa sig större. Men vad hjälper det när du inte har den minsta aning vad du har framför dig. Du börjar bli stor och jag måste släppa din hand. Jag kan inte längre hjälpa dig, skydda dig. Från och med nu är du helt själv och det gör mig lika rädd som dig.