Du tittar på det där lilla livet. På personen du älskar som mest, den enda som egentligen betyder något. Samtidigt som du är helt uppfylld av kärlek så känner du dig kvävd, instängd. Du vet inte om det är den stora kärleken som tynger ner dig, den som kom som en stor slägga i huvudet, eller om det är allt ansvar som helt plötsligt lades över dina axlar. Från och med nu kommer du inte en enda dag att vara fri. Det spelar ingen roll om du om så bara för en timme smiter ifrån och försöker att andas ut, du är förevigt bunden med osynliga band. Ju mer du försöker dra dig ifrån, smita undan, streta emot, kommer banden skava runt dina händer, runt din hals. Du kommer många gånger känna att du bara vill ta dig där ifrån, slita dig fri, kasta i från dig ansvaret som ligger på dina axlar, men likt en bumerang kommer den ständigt tillbaks till dig. Du kan inte längre rymma, gömma dig eller fly. Vart du än går, vart du än är, ligger ansvaret där, på DIG.
Du bannar dig själv för att du inte var mer förberedd, mer vältränad så att du hade orkat bära den kommande bördan. Men jag vill att du ska veta att man kan aldrig träna sig tillräckligt stark, och du vet heller aldrig vilken tyngd just ditt barn kommer att bli, då inget barn är den andra lik.
Det blev inte riktigt som du trodde. DU blev inte riktigt som du trodde. Den bullbakande supermamman inom dig känns som bortblåst, dränkt i allt ansvar. Du hittar inte ens tillbaka till dig själv, den du en gång var.
En klok människa sade till mig en gång ”livet tar inte slut när du får barn, det bara förändras”. Men jag kände många gånger som nybliven mamma att mitt liv just hade tagit slut, det var över, det fanns inget kvar. Det tog flera år innan jag kom till insikt med vad hon egentligen menade och jag kan banna mig än idag att jag inte fattade galoppen snabbare. Mitt gamla liv fick inte plats i mitt nya. Saker som jag älskade passade inte längre in och ju mer de försvann, försvann också jag. Jag var tvungen att hitta nya stunder, nya intressen och acceptera tillvaron jag befann mig i. (för det skulle inte komma förändras på flera år). Jag hittade nya kryphål, stunder där jag kunde vara för mig själv och först då lossade de hårt stramande banden och jag kunde återigen andas.
Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! Köper du här