Kriget utan vinnare, har nått sitt slut. Jag kommer aldrig få se dig igen.
Du blev kvar, tog dig aldrig ut. Men jag väntar vid dörren än.
Länge har du kämpat, stridit som besatt. Men nu är det över och du har somnat in.
Du var alltid på flykt, dag som natt. Att det nu är slut, lättar inte bördan min.
Framför mig såg jag bara dina ögon oskyldigt blå. Medan du rände runt från hus till hus.
Jag hade inte i min vildaste fantasi anat vägen du skulle gå. Ständigt på jakt efter nästa rus.
Du har suttit bakom galler, likt fågel i en bur. Jag ser nu att jag bara hade dig till lån.
När du blev fri byggde du upp din egen mur. Jag ville vara dig nära, men du drog dig ständigt ifrån.
Jag sluter mina ögon, och lyssnar efter ditt skratt. Mitt barn, min skatt, mitt allt.
Lyssnar efter rösten som väckt mig var natt. Utan dig är det tyst, tomt och kallt.
Tänker på din späda hand i min och doften av ditt hår. Hur kunde det gå så fel?
Fast att det var längesedan känns det som igår. Hur ska jag någonsin kunna bli hel?
Jag som inte ens var med i striden. Har förlorat allt, det jag älskar som mest!
Kan vi inte bara dra tillbaka tiden, till då vi hade det som bäst?
Du har nått slutet. Hos mig finns bara smärtan kvar.
Mitt förflutna för alltid brutet. Raderat allt som en gång var.
Mitt liv har fått en ny början, ditt har fått ett slut.
Du lämnar mig kvar i sörjan och tar själv den lättaste vägen ut.