-Alla andra får stroke och hjärtattacker runt omkring mig men inte jag. Livet känns orättvist. jag vill också dö, säger hon kvidande. Fast att hon håller det inne kan jag tydligt höra hur hon gråter, det är nästan så att hon sätter tårarna i halsen. Jag kan inte se henne, men jag kan höra hennes sorg, hennes maktlöshet, och hennes förtvivlan.
Hon beskriver sitt liv de senaste åren och inte en enda gång nämner hon sig själv. Inte en stund de senaste åren har hon tänkt på sig själv. ALLT hon gör, gör hon för honom.
Hon beskriver livet hon skulle vilja ha, slippa gömma sin plånbok, slippa sömnlösa nätter och slippa respektlösheten han ständigt bär med sig. Inte så mycket begärt kan man tycka. Han är vuxen, hon är vuxen, över 65. Ändå bor han hemma, lever på sin mammas pengar, stjäl sin mammas pengar. Äter upp sin mamma inifrån. Hon har kämpat hårt, varit på väg att förlora allt, för att han ständigt ställer till det för henne. Ljuger och bedrar.
Helt plötsligt forsar tårarna. Hon pratar om kärleken till honom, han är ju så snäll, han kan om han vill, han har bara hamnat fel. Han är bara ett barn, hulkar hon. Men han är inget barn, han är däremot hennes barn.
Jag slås av tanken av hur orättvist livet är. Hur hon är villig att avsluta sitt liv på grund av smärtan han orsakar henne. Hon som egentligen borde vara lycklig, ha det bra. Men att hela hennes liv blir drabbat av någons annans dåliga val. Av hennes barns dåliga val, och hur mycket hon än vill kan hon aldrig slå det i från sig.