Jag önskar att jag hade kunnat klä av mig min oro, likt en tröja. Bara kunna lägga den i från mig, eller slänga den i tvätten då och då. Kanske skulle tankarna bli rena, tomma eller till och med försvinna helt.
Jag önskar att jag själv från dag till dag hade kunnat få avgöra vilken tröja jag vill bära. Det lilla linnet av oro, t-shirten som skaver tills det smärtar eller den heltäckande tröjan av ångest.
Idag är den där tunga hemstickade tröjan på, den som kliar och sticks. Samtidigt skiner solen utanför och jag känner mig nedtyngd, svettig och vill bara slita den av mig. Men från ångest kan man aldrig fly.
Jag duschar med kläderna på, allt för att lindra smärtan. Men koftan blir bara tyngre och tyngre. Helst av allt skulle jag vilja klippa sönder den, långsamt tråd för tråd, och sedan se den brinna upp. Jag skulle dansa naken intill elden, se ångesten försvinna i lågorna av gult och orange.
Men istället brinner jag upp inifrån, med lager av koftor och tröjor på.