Ibland blir jag så himla arg på mig själv, på min sjukdom, på omvärlden som inte en endaste gång varit i närheten av att hjälpa mig trots att jag under årets lopp både varit hjälpsökande och hjälpbehövande.
Jag har fått klara mig själv och jag tänker att jag har gjort det bra då jag inte låtit ångesten stoppa mitt dagliga liv. Jag har antagit utmaningar, stångats med rädsla och levt med dagar av plågande oro.
Jag har accepterat den ständigt närvarande känslan, att den är en del av mitt liv, en del av min vardag, en del av mig. Jag har sagt till mig själv att jag har vunnit, att det är jag som är starkast, att det är jag som har makten. Att jag klarar det här! Jag klarar att i resten av mitt liv brottas med negativa tankar, slåss mot oron och plågas av ångesten. Jag klarar det!
Men ska jag verkligen behöva?
Ska inte jag om så bara för en dag kunna vakna och få känna att kriget är över, att den ständigt tickande bomben i mig har imploderat? Ska inte jag kunna få kasta mina vapen, vila min sargade kropp och någon gång få resa den vita flaggan.
Jag vill kunna smaka på känslan av att vara ren, känna doften av att få vara fri, och få njuta av synen av en molnfri himmel. Men i stället är jag för alltid fängslad, bunden av min ångest. Ibland så hårt att den skär in i handlederna….och jag har accepterat det!
Jag vill inte acceptera en livstidsdom när jag är oskyldig! Jag vill inte acceptera att leva under hot, tortyr och ständig beredskap. Jag vill inte acceptera att mitt liv ska vara gråare än någon annans!
Någon sa till mig en gång att ångest är en sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.
Så sant!
Ja fy faen. Dina ord träffar så rätt. Känner själv hur min GAD sakta kryper sig starkare tillbaka för varje dag som går. Försöker ignorera det men det går ju inte, det ligger ju där och stör trots att jag tvingar mig igenom dagliga utlösande situationer. Hang in there, vi ska också få bli fria en dag!