När ångesten inte tar slut 2 kommentarer
Jag tycker ångest är något vi skulle behöva prata mer om i samhället då jag tror många lider av olika ångestsjukdomar utan att ens veta om det. Jag själv har haft ångest hela livet men det var först i vuxen ålder jag fick namnet på känslan jag alltid burit inom mig. Jag har inom de år jag jobbat inom kriminalvård och socialtjänst träffat mängder med människor med ångest som knappt varit medvetna om den trots att den varit så tydlig att jag nästan kunnat ta på den.
Jag tror det flesta vet vad ångest är, alla har vi känt den någon gång. Det är fullkomligt normalt att känna ångest inför olika saker/situationer, men när ångesten inte släpper och när du bär med dig den dagligen utan att veta varför, ja då är det inte friskt längre. Ofta kanske man vet anledningen till sin ångest och när situationen är över så släpper också ångesten. Men vi som har GAD (generaliserat ångestsyndrom) går runt med en ständigt hög nivå av ångest. Jag har bra och dåliga dagar, men INGA dagar utan ångest.
För mig innebär ångesten att jag alltid är spänd, beredd och på gång. Nuförtiden så registrerar jag inte de negativa tankarna lika mycket, men de finns där, ligger som ett mörkt dimma inom mig hela tiden. Jag tror aldrig att jag någonsin har satt mig i en bil utan att tänka att jag kan krocka, åkt över en bro utan att tänkt att den kan rasa eller mött en människa utan att vara beredd på att bli attackerad. Så klart gör det att mina dagar blir mörka och kanske tyngre än andras, mina barn omkommer ju liksom om och om igen i mitt inre. Jag har vant mig vid att bära det mörkret med mig, som en extra sten i min ryggsäck.
Mer om GAD finner du här