Jag tycker ångest är något vi skulle behöva prata mer om i samhället då jag tror många lider av olika ångestsjukdomar utan att ens veta om det. Jag själv har haft ångest hela livet men det var först i vuxen ålder jag fick namnet på känslan jag alltid burit inom mig. Jag har inom de år jag jobbat inom kriminalvård och socialtjänst träffat mängder med människor med ångest som knappt varit medvetna om den trots att den varit så tydlig att jag nästan kunnat ta på den.
Jag tror det flesta vet vad ångest är, alla har vi känt den någon gång. Det är fullkomligt normalt att känna ångest inför olika saker/situationer, men när ångesten inte släpper och när du bär med dig den dagligen utan att veta varför, ja då är det inte friskt längre. Ofta kanske man vet anledningen till sin ångest och när situationen är över så släpper också ångesten. Men vi som har GAD (generaliserat ångestsyndrom) går runt med en ständigt hög nivå av ångest. Jag har bra och dåliga dagar, men INGA dagar utan ångest.
För mig innebär ångesten att jag alltid är spänd, beredd och på gång. Nuförtiden så registrerar jag inte de negativa tankarna lika mycket, men de finns där, ligger som ett mörkt dimma inom mig hela tiden. Jag tror aldrig att jag någonsin har satt mig i en bil utan att tänka att jag kan krocka, åkt över en bro utan att tänkt att den kan rasa eller mött en människa utan att vara beredd på att bli attackerad. Så klart gör det att mina dagar blir mörka och kanske tyngre än andras, mina barn omkommer ju liksom om och om igen i mitt inre. Jag har vant mig vid att bära det mörkret med mig, som en extra sten i min ryggsäck.
Mer om GAD finner du här
HEj
jag håller med dig i mycket, men jag gillar inte att du känner att det är något du behöver leva med resten av ditt liv. Det finns flera sätt att börja lyssna på din inre oro. Jag säger att det är kroppens sätt att tala till oss och att vi måste börja lyssna. ibland förblindar våra moderna sätt att sätta en stämpel, att det är så här jag är, och jag måste lära mig att leva med detta. Men för mig är detta inte en sanning. Att lära sig att lyssan till sin inre röst, utan att argumentera eller stämpla den till positiv eller negativ utan enbart lyssna och känna, kan göra att vi många gånger blir mer kompis med vår kropp och vårt system och hamnar sakta men säkert i mer balans.
kram
Eva
Ja du kan säkert ha rätt, men efter att ha levt med det hela livet så känns det så klart som att det är något jag kommer att få leva med. Jag tycker att jag analyserar och lyssnar väldigt mycket på mig själv, min oro och min ångest, än så länge har åtminstone inte jag hittat någon balans eller hjälpmedel för att minska ångesten.