Ångest är smittsamt, jag är medveten om det. Jag jobbar hela tiden med att försöka visa så lite som möjligt av min oro inför mina barn. I alla fall inför min dotter som är väldigt mottaglig och läser av mig på sekunden. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte dölja det helt, eller kanske inte överhuvudtaget…
-Där är den roliga karusellen jag åkte förra året, utbrister dottern och pekar på en livsfarlig maskin som skickar människor alldeles för högt upp i luften om och om igen.
Jag minns karusellen lika väl som henne då det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv, när hon gick på den kändes det som om jag skickade iväg henne till hennes egen begravning. Jag kunde se framför mig hur hon släppte från maskinen och flög 50 meter upp i luften och lika snabbt ner igen. Men där stod jag och såg på, inte skulle väl jag stoppa henne från att ha ”roligt”. Mitt inre slets i stycken då allt i mig skrek nej samtidigt som jag släppte iväg henne till dödsfällan och stod där och höll god min (trodde jag i alla fall).
-Rolig? Du grät ju, säger jag förvånat.
-Ja men det var bara för att jag såg dig. Det såg ut som du skulle börja gråta och då blev jag rädd.
Ridå.