Idag träffade jag en kvinna 70+ som direkt stannade upp när hon såg min bok (Annas oroliga mamma). Hon började bläddra i den och jag såg hur hon började bli tårögd. När jag börjar prata med henne iakttog hon mig en kort stund. Nästan som för att avgöra om jag skulle klara av att lyssna på vad hon hade att säga. Hon börjar försiktigt berätta om sin ständiga oro, hur den tagit över hennes liv, barnens liv och förhållandet till sin man. Hon berättar om ångesten hon bär på, den stora tunga ångesten och jag kan nästan skönja den i hennes ögon.
Jag frågar henne om hon någon gång sökt hjälpt. Hon andas in snabbt och svara nej i samma utandning. Hon berättar hur hennes man och vänner stöttar henne, hur de liksom bär henne under en axel vardera.
-Jag kan hantera det säger hon.
-Det vet jag att du kan, svarar jag. Men livet är värt mer än att kunna hantera det. Vore det inte skönt att kunna njuta också?
Hon tittar på mig en lång stund. -Det är försent. Det är inte så mycket till liv kvar.
-Är det inte desto viktigare än faktiskt kunna leva lycklig dessa år du har kvar, än att bara härda ut?
-Ja det kan man ju tycka, men nej. Det är försent.
Jag känner igen mig i henne, styrkan, stoltheten. Känslan av att inte vilja vika ner sig, ge upp kampen mot ångesten. Jag har också varit där, vägrat ge upp. Velat att den självmant ska lämna mitt territorium. Men idag vet jag att jag inte är svagare bara för att jag valde en flyktväg (medicin), idag har jag insett att det finns saker som är viktigare i livet än min motståndare. Jag räds inte min fiende, men att fly behöver inte vara samma som feg, för mig är det att välja livet istället för kampen.
Hon tackar mig för att jag skrivit boken, tackar för att jag gör det jag gör. Säger att jag är stark och viktigt. Sen går hon där i från.
Jag följer hennes ryggtavla när den försvinner ut genom dörren, och hoppas att hon innan det är försent hinner inse att livet inte går ut på att vara stark, och att också hon är viktigt.