Jag har haft två liv. Ett liv med och ett liv utan medicin. Ett liv där ångesten fick ha huvudrollen och ett där jag själv bestämmer över min karaktär. Livet med medicin är ganska nytt och jag förvånas varje dag över mitt faktiska mående. Jag har nyligen börjat ställa mig frågan om det är så här man ska må, eller kan det bli ännu bättre? Jag vet faktiskt inte och det finns väl ingen som kan ge mig det svaret. Men jag blir nyfiken på hur livet skulle kunna vara, hur det egentligen känns att må riktigt bra, samtidigt som jag blir arg på mig själv och på min omvärld som har låtit mig leva ett helt liv med ett ständigt dåligt mående. Jag visste ju inget annat, men någon borde ju ha vetat bättre.
Innan en liten tablett kom in i min vardag levde jag med ständiga katastroftankar. Det var som att leva i ett krig med ett ständigt hot över mitt huvud. Ångesten levde som en ständigt molande vind i min mage. Ibland låg vinden stilla, men den låg ändå alltid där och ofta blåste det upp till storm. Vinden blev till en orkan som sakta men säkert tog sig igenom hela kroppen. Och det gjorde ständigt ont.
Varje dag kämpade jag med tankarna, det blev min vardag. Jag lärde mig gå emot dem, bestiga dem, ta mig över. Men orkanen inom mig kunde jag inte styra. Den fanns där oavsett hur många hinder jag besteg. Jag försökte visa mig själv att jag klarade varje hinder oavsett hur stort det var för jag tänkte att någon gång måste vinden släppa taget, låta mig vara, då jag hela tiden gick emot den. Men nej.
Jag insåg att kroppen levde sitt eget liv. Den lyssnade inte på mitt intellekt som kunde säga till mig när faran var sann eller påhittad. Jag gav upp och tänkte att det är så här jag får leva, med en ständig ilande virvelvind i min kropp. Tanke och känsla satt inte ihop, iallafall inte i mig. Jag kunde styra mina tankar, hoppa över dem, gå emot dem, men kroppen levde sitt egna liv. Mitt inre kunde förklara krig och blåsa upp till full storm, utan att jag visste varför.
I mitt nya liv blir jag fortfarande bombad med katastroftankar. Den enda skillnaden är att vinden är borta. Det är tomt, stilla, jag känner jag ingenting. Jag har i 34 år suttit fängslad, oskyldigt dömd. Jag vågar inte säga att jag vunnit kriget, men det är en frihetskänsla att slippa tornadon i kroppen, samtidigt en sorg att ALDRIG tidigare fått vara fri.