ångest

Jag har krälat i gyttja, slitit som ett djur. Försökt att rymma undan, suttit instängd i bur.

Jag har levt med näsan över ytan, ibland i djupet jag dragits ned. Men aldrig, aldrig, har du lämnat mig ifred.

Jag har sprungit genom eld, varit ensam på öppet hav.  Men oavsett omgivning, ger du dig inte av.

Jag har skrikit, jag har hotat, jag har bönat, jag har bett. Men vart jag än gömt mig, du mig alltid sett.

Du har suttit vid min sida, hållit mig i hand. Vi har svävat genom mörker, gått från land till land.

I många dagar skall jag få slita, i många år skall jag få gå. Med oket på mina axlar, och du vid min sida stå.

Vart jag mig än i världen vänder, finner jag dig alltid bredvid. Jag bestämmer mig därför nu, för att avsluta denna strid.

Jag tar dig i handen, bjuder in dig i min kropp. Låter din styrka ta över, kväver sakta mitt sista hopp.

Välkommen ångest, välkommen hem till mig. Det enda jag kan räkna med i livet, är ändå dig.

Just nu ser det ut som en krigszon här hemma. Vi håller på med en ommöblering av rum här i huset. Ett av mina ständigt återkommande ångestområden har varit på kvällen när jag ska gå och lägga mig. Jag fullkomligt avskyr att inte sova på samma våning som barnen. I flera år har jag ändå plågat mig, legat och oroat mig tills jag somnat av ren utmattning. Byggt planer i mitt huvud hur jag på olika sätt kan ta mig upp till övervåningen för att rädda mina barn när olika former av olyckor inträffat.

Men äntligen, ÄNTLIGEN kommer jag att slippa detta plågsamma lidande då vi flyttat ner barnens sovrum i källaren med oss. Varje natt jag lade mig brukade se ut så här :Afraid: och varje morgon så här :Tired:

Hädanefter hoppas jag på det här varje kväll  :Zzzzzz:  och detta varje morgon  :Pleasure:

Sedan kan man ju diskutera rätt eller fel, ska man verkligen ge efter sin ångest så här? Men just nu skiter jag i vilket. Jag har haft denna kamp varje natt i flera år, just nu är jag bara glad att slippa ett av vardagens alla ångestmoment.

Ser för första gången på väldigt, väldigt länge fram emot att krypa ner i min säng, undra vad mina tankar kommer att kretsa kring nu?

Om ångesten hade fått bestämma skulle barnen sova i vår säng. Tätt tätt intill så att jag hade kunnat bevaka och känna varje andetag.

Om ångesten hade fått bestämma hade jag haft en egen läkare som kunde checka av blodstatus, blåmärken och vaga symtom på livsfarliga sjukdomar varje dag.

Om ångesten hade fått bestämma skulle jag ha sprinklers i taket och ett direkt alarm till SOS i varje rum.

Om ångesten hade fått bestämma skulle barnen aldrig lämnas obevakade. De skulle ha ett ständigt skydd mot misslyckanden, glåpord och orättvisa runt sig.

Om ångesten hade fått bestämma hade jag haft ett välinrett panicroom i huset. Som hade stått pall om så hela jorden förvandlades till en krigszon.

Om ångesten hade fått bestämma hade jag kört en okrossbar och skottsäker bil, den skulle kunna flyga, flyta och ständigt vara förberedd på världens alla faror.

Om ångesten hade fått bestämma skulle jag ständigt har två väktare som bevakade mitt hus, antiximex på plats för att förhindra hussjukdomar och en veterinär till granne som ständigt (och givetvis gratis) var redo för att ta emot mina fyrbenta vänner.

Om ångesten hade fått bestämma hade jag varit ekonomiskt oberoende så att inga räkningar i världen kunde höjda min stressnivå.

Om ångesten hade fått bestämma skulle alla jag älskade vara en meter i från mig, inlindade i bomull och med en skyddande hinna runt sin kropp.

Men jag har inget annat val än att släppa kontrollen och låta ångesten sväva fritt. Den får inte bestämma…. kan inte bestämma.

Min ångest flyttar sig ju ständigt men de senaste veckorna har det handlat om sjukdomar. Tänk om jag är sjuk, barnen, min man!! Cancer, ALS, MS ja listan kan ju egentligen bli hur lång som helst. I Torsdag undersökte jag dottern så som jag ofta gör när jag är orolig, studerar leverfläckar, blåmärken osv. Till min rädsla tyckte jag att hon hade så mycket blåmärken, speciellt ett på armen som var jättestort. Själv säger hon att hon inte har slagit sig alls och vet inte hur de har uppkommit. Jag ser bara döden framför mina ögon, leukemi. Ångesten väcks! Vad gör man? Jo googlar såklart!! Som tur var blev jag lugnare efter lite googlade, hon är pigg, äter och inga svullna körtlar på kroppen. När jag lägger mig på kvällen har ångesten minskar lite även om jag känner att den fortfarande är där, liksom gnager.

På Fredagen var jag på föreläsning hela dagen och precis innan jag själv skulle upp på scenen märker jag att jag har ett missat samtal. När jag lyssnar av telefonsvararen är det skolsköterskan, dottern har varit där och visat upp sina blåmärken. Hon vill att jag ringer upp.

-Hej, ja hon har varit här och visat upp sina blåmärken. De på benen ser helt vanliga ut men det på armen…..det är förmodligen ingenting men det är väldigt lätt att åka in och ta ett blodprov.

-?

-Ja om du är orolig alltså..

-Orolig? Jag har ångestsyndrom! Jag är ALLTID orolig!!

-Ja men då kan hon åka in och lämna ett blodprov så slipper du vara orolig…

-Borde jag vara orolig, jag har precis lugnat ner mig för jag googlade ju och hon har inga andra symtom….

-Nej, precis så förmodligen är det inget, men man kan alltid lämna ett prov…

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon avslutade med att önska mig en fortsatt bra dag. Jag vet inte hur en vanlig människa utan ångestsyndrom skulle ta det här, anar att den också skulle känna en viss oro, panik. Men hos mig startar det igång en brinnande ångest. En känsla som gör att jag vill springa genom väggar, hoppa ut genom rutor. Jag vill bara bort, bort, fort, från paniken. Jag ringde hem till min man som lugnade mig med att hon hade tagit ett blodprov för någon vecka sedan som såg bra ut. Även om jag hörde vad han sa så kunde jag inte riktigt tro på det. Jag var tvungen att ringa honom igen några gånger för att dubbelkolla att det faktiskt var så.

-Är du säker på att det har tagit blodprov? Riktigt säker? Vad sa dom då? Är du säker på att dom sa så?

Sen fick han beskriva i detalj hur de stack henne i fingret och sade att allt såg bra ut.

Jag tror inte omgivningen förstår hur uppjagad jag blir. Jag har ju hela tiden ångest. Det är som en brasa som ständigt glöder, kastar man då minsta grej på, spelar ingen roll hur litet det än är så sprakar det upp till en stor stor eld som tar tid för mig och släcka, och jag bränner mig varje gång. Blir trött, utmattad, rastlös, orolig.

Man behöver inte elda upp mig, det gör jag så bra själv. Det du behöver göra är att lugna mig, lägga en filt över elden, försöka se till att den slocknar så gott det går.

Jag känner av din existens. Vet att du länge flåsat mig i nacken. Jag vet att du finns där, som en skugga ständigt bakom min rygg. Jag känner av när du närmar dig, hur du sakta kryper upp och tar min hand. För första gången är jag rädd, rädd för din närvaro, rädd för att du skall komma tillbaka för alltid och återigen sätta dig över mina axlar. Som en extra tyng att alltid bära med sig.

Förut accepterade jag mitt öde, att du satt där, byggde ett bo ovanför mitt huvud och ständigt viskade i mitt öra, sjöng sånger som aldrig tog slut… men nu när jag fått känna lättnaden, tystnaden, vill jag inte ha dig tillbaka! Jag kan acceptera att du finns, och att du kommer närmare från och till, men jag vill inte bära dig med mig som en solbränna på min hud. En ständig rodnad, en brännande känsla och en smärta man inte kan komma undan.

Jag önskar att jag kunde fånga in dig i mina armar och hålla dig hårt, krama dig sönder och samman. Kasta dig i backen och se dig falla i bitar. Jag skulle trampa på dig, njuta av att känna min tyngd över dig, se dig brista, förtvina under mina fotsulor.

Men jag hör hur du ropar, sakta viskar och hela tiden drar mig närmare dig. Det lönar sig inte att kämpa emot, du vinner. Istället för att streta emot börjar jag sjunga med, bygga egna sånger, sakna din närvaro när du är borta. Du är en del av mig, av mitt liv. I stället för att vara min motståndare blir du min trygghet, den enda jag kan luta mig mot, den enda jag vet alltid kommer att finnas där. Min fiende blir min bästa vän, vi stänger in oss tillsammans, avskärmar oss från omvärlden. Tittar varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet. Du kryper in i mig, bosätter dig i min ryggmärg och jag lever vidare som om inget annat liv fanns.

jag vill tipsa om ett program som gick häromdagen angående barn och ångest. Programmet hittar du här. För många kan det vara svårt att se skillnaden på ett barns normala rädsla och när rädslan har blivit så stor så att den påverkar barnet. Jag tycker dock inte att programmet riktigt visade skillnaden, många barn kan ju tycka att det är läskigt att vara ensamma hemma så i mångas ögon kan programmet kanske verka provocerande då man kan tycka att man behandlar barn som har ”normala” problem.

Barnen gick ett kbt-program som kallades cool kids, enligt min mening kan ett sådant program inte vara till skada utan endast till nytta. Detta kan hjälpa dem att minska deras ångest i framtiden. Istället för att vara rädd för att behandla för många barn tycker jag att vi kan tänka tvärtom, ett kbt tänkande kan vara bra för ALLA barn. Ta bort bekymren när de är små istället för att sätta in massiva behandlingar när de är vuxna.

Vad som inte syns i programmet men som man märker som förälder är att ångesten tar energi och tynger barnet. Barnet som borde vara lyckligt är nedtyngt och istället för att växa i från små rädslor och lägga dem bakom sig så växer istället rädslorna och barnet krymper. Detta är plågsamt för både barn och förälder!

Var inte rädd för att prata med barnet om dess rädslor, var inte rädd för att söka hjälp. Om inte själva behandling hjälper barnet så får barnet ändå mer kännedom om sin problematik och det är också jätteviktigt för deras framtid. Så tveka aldrig! Sök hellre hjälp en gång för mycket än en gång för lite!

Jag har haft två liv. Ett med medicin och ett utan. De ligger med milsavstånd från varandra, men du märker knappt någon skillnad. För mig känns det som om någon släckte ljuset, det blev svart, mörkt. Hela livet fick nu en nyans av grått.

Jag måste hela tiden hålla mina händer utsträckta framför mig och se vart jag sätter mina fötter, för att inte falla. Jag har svårt att se de bra i prestationerna jag lämnar bakom mig, och svårt att se något ljust i det jag har framför mig när allt badar i ett mörker.

Det var verkligen som att trycka på en knapp. Nu är livet av, förut var det på. Och nu när allt är så där svart så har man återigen svårt att hitta lyset, svårt att ens finna kraft för att vilja lösa problemet. Du liksom vadar fram i ditt mörker, ett steg i taget.

Men nu är det något inom mig som skaver. Jag har sett ljuset, det finns där. Jag kan till och med komma ihåg dess värme. Jag trivs inte längre i skuggan. Jag vill inte leva i olika nyanser av grått. Livet är tomt på färger! När de väl dyker upp så njuter jag inte längre av dem då de sticker mig i ögonen. Jag blir ljusskygg och flyr om det så bara dyker upp en liten springa.

Jag sätter mig i ett mörkt hörn där jag kan vara trygg. Jag drömmer, längtar och hoppas. Att du hittar mig, att du kommer med ficklampa och bär ut mig i ljuset igen.

Jag kan skratta åt min ADHD. Andra med. Kan skoja om det. Vad tokig jag är som måste göra flera saker samtidigt, har svårt att sitta still, får ideér lika snabbt som jag glömmer dem. Ja det är jobbigt, ofta. Men man kan se det roliga i det OCH man kan framförallt se fördelar med det. Det finns saker som är positivt (även om nackdelarna många gånger väger över). Jag är snabb, (oftast) effektiv och har en drivkraft utöver det vanliga.

Men ångesten är det ingen som skojar om, ingen som nämner alls faktiskt. Det är som att folk är rädda att ta ordet i sin mun av rädsla för att själva bli smittade, drabbade. Det är ingen som vill se smärtan i mina ögon eller höra mina plågsamma tankar, som om jag vore rädd att prata om det!? Sanningen är att det är du som är rädd för att höra det. Jag bär på skiten varje dag så för mig gör det ingen skillnad. Istället för att låtsas som ingenting, som att den inte existerar så är det ok om du frågar mig hur jag känner mig, hur tankarna går, hur jag mår. Du får till och med skratta över min ständiga dödsångest/hypokondri och rädslan för att släppa ut mina små barn i den stora världen. Det är ok, för jag VET att min rädsla inte är sann, jag VET att den är överdriven.

Du behöver inte låtsas som om du förstår mig, försöka förklara att du förstår hur det känns eller säga att ångest är normalt. För jag vet att du inte fattar ett skit så länge du inte har samma erfarenheter. Det enda jag vill är att du sluta låtsas att jag är som alla andra, eller att min värld är som din. För både du och jag vet att det inte är sant. Min är gråare, har fler hinder och jag klär mig med en rustning av betong varje dag. VARJE DAG!

Jag förstår att du inte vill komma in i min värld, eller ens vara nära ordet ångest av rädslan att den fångar dig med. Men du behöver inte låtsas som att den inte finns.

Våga se, våga fråga!

I samarbete med

SSRI räddar liv, så enkelt är det. Det är inget fel att ta mediciner om man behöver det. Men det finns en baksida som man också behöver prata om.

Jag hade lågt förtroende för vården och var rädd för mediciner innan jag vågade testa och kan meddela att förtroendet inte är högre nu. Visst jag har läst och hört om utsättningssymtom förut och är därför medveten om att man ska trappa ner, vilket jag gjorde. Men det som gör mig besviken är bristen på information från dem som ska ge mig den.

Vården hävdar att SSRI preparaten INTE är beroende framkallande men jag vill hävda att utsättningssymtom och abstinens i stort sett är samma sak. Skillnaden ligger i att du inte får ruseffekter av SSRI, men likväl har kroppen vant sig vid en kemiskt substans som den uppenbarligen inte vill vara utan.

Jag har pratat med flertalet personer som har försökt att sluta med SSRI men inte har lyckats och enligt mig låter samtalen ungefär samma som de jag dagligen möter med en missbruksproblematik. Nej det är klart att de inte vill hålla på med droger, de vill bara må bra, och slutar man med droger, då mår man inte bra. Så enkelt är det!

Symtom vid alkohol abstinens:

• hög puls
• förhöjt blodtryck
• svettning
• darrningar
• oro
• ångest
• nedstämdhet.

Symtom vid opiatabstinens:

• dysforisk sinnesstämning
• illamående och kräkningar
• muskelvärk, ökat tårflöde eller rinnande näsa
• vidgade pupiller, gåshud eller svettning
• diarré
• gäspningar
• feber
• sömnsvårigheter.

Utsättningssymtom SSRI:

• yrsel
• domningar
• sömnproblem
• upprördhet
• ångest
• huvudvärk
• illamående
• kräkningar
• darrningar
• förvirring
• nervositet
• trötthet
• Försämrat stämningsläge
• irritabilitet
• huvudvärk
• känslomässig instabilitet
• minnesstörning
• svettningar
• muskelvärk
• orolig tarm
• panik
• diarré
• muskelspänningar

Jag vill absolut inte skrämma någon till att inte ta medicin, jag vill att de som har ansvaret ger oss all information och framför allt rätt information. Sen är jag fullt medveten om att de flesta patienter förmodligen inte  är lika krävande som jag är, vilket är jättebra, för dem.

I Torsdags avslutade jag min medicinering, pga biverkningar som jag efter noggrant övervägande kände att jag inte kunde leva med. Det var ett svårt beslut. För första gången i mitt liv skrämmer det mig, vetskapen om att ångesten kommer att komma tillbaka. Då kommer det inte längre vara frågan om ångesten kommer att finnas där, utan då är det mer en vetskap, att den finns där med mig, varje dag, varje minut.

Innan visste jag inte vad jag förlorade, jag har ju inte levt något annat liv än mitt eget och där har den ju ständigt varit närvarande. Men nu, nu vet jag. Nu vet jag hur det känns att vakna upp utan att ha haft ångesten som kudde, utan att bära med mig den som ett extra plagg runt min kropp.

Den klär mig inte längre. Jag vill inte ha den. Ändå kommer den tillbaka. Jag känner mig rädd, ledsen, arg. Varför, varför jag? Och vart finns lösningen? Jag ropar på hjälp men får bara ekot av min röst till svar. Tanken av att vara fastkedjad ihop med ångesten för resten av mitt liv skrämmer mig. Vilka förhoppningar skall jag bygga upp gällande min framtid när jag vet att jag kommer att få leva med fotboja och kapade vingar?