ångest

Jag vet vad ångest är, för jag har haft den som min närmsta vän, som min trygghet, min fiende, min börda.

Jag vet hur ångest utvecklas, för jag har stirrat den i vitögat, hållit den i handen och haft den som en skyddande ängel över mitt huvud.

Jag vet hur ångest känns, för jag har levt med den på mina axlar, i min famn eller tätt släpande bakom mig.

Jag vet hur ångest smakar, för den har bott i min mun, fyllt mina lungor och levt i mitt hjärta.

Jag vet hur ångest luktar, för jag har haft den som parfym, som sköljmedel och som balsam.

Jag vet hur ångest ser ut. Den kan vara svart som natten, ljus som dagen och allt däremellan.

Min ångest ligger i framtiden, i att jag inte kan förutspå den. Jag vet liksom inte vart jag är om tio år. Jag vet inte vart jag bor, vad jag jobbar med eller om jag ens lever. Jag får en sådan otroligt stark ångest av att inte veta! Jag vill ha ett svar nu, nu, nu!

Jag vill liksom ha framtiden klar, förutspådd i detalj, utan obehagliga överraskningar. Det konstiga är att i verkligheten, när situationer, olyckor, dåliga händelser uppstår så tar jag det med ett ovanligt lugn, blir totalt fokuserad på att lösa problemet och är inte alls förlamad av ångest så som man skulle kunna tro. Det är inte själva katastrofen som orsakar ångesten, utan katastroftankarna, att inte veta när eller ens om det kommer att ske.

Men hur mycket jag än försöker att kontrollera och styra mitt liv så vet jag att jag inte kan leva så, jag kan ju inte ens förutspå min morgondag, eller timmarna jag har framför mig. För livet kan vända på en sekund. Jag måste släppa taget och acceptera det. Hur mycket jag än jagar framtiden kommer jag aldrig att kunna fånga den!

Jag har jobbat med tolvstegsprogrammet på anstalt i två år och först för någon vecka sedan slog det mig. En dag i taget! Jag måste leva en dag i taget! Jag vet inget om nästa vecka, eller nästa år, det enda jag vet är det jag har just nu.

Eftersom det är svårt för många att få hjälp idag. Man får stå i årslånga köer eller betala för sin egen behandling så skapade jag ett 12-steg  mot ångest. Jag har en idé om att till hösten testa att starta en 12-stegs grupp i min kommun där vi tillsammans kan jobba med vår problematik. Är du intresserad av att delta eller vill veta mer? Maila mig på jessica@nestorforlag.se

Igår var en  bra dag. Det var en Fredag. Jag var och hälsade på min gamla arbetsplats som jag ska tillbaka till efter semestern, jag höll terminens sista föreläsning för kollegorna på anstalten Brinkeberg. Jag hade jätte härliga diskussioner och träffade mängder med härliga människor. Det var en bra dag!

När jag kommer hem är det strålande sol, barnen är glada och mannen bygger en veranda utan att jag har bett honom. Och där står jag mitt i idyllen och känner mig som något katten släpat in. Trött, irriterad, matt och yr. Det värsta var att jag inte såg det komma, det var ju en bra dag. En dag utan påfrestningar, utan stress, utan stökiga miljöer och utan ångestladdade situationer.

Jag blev så arg och ledsen på mig själv. Det här skulle ju vara en bra dag. Istället börjar jag störa mig på röran, till och med röran jag inte ser, på vinden, inuti skåpen. Jag vill slita mitt hår och blåsa ut hela huset. Tomt, rent.

Jag sätter mig ner och börjar bläddra i en viivilla, ”se efter ditt hus” lyder rubriken. Jag känner nu hur ångesten får kraft, hur den tar fart och svischar sig runt inuti min kropp. Kanske har vi fukt i huset, luktar det inte i sonens rum, är det mögel på vinden, tänk om taket läcker in… Jag vill slita tankarna ut mitt eget huvud. Jag vill vara glad.

Det är som att någon har sköt mig med en giftpil och att jag inte märkte när,var,hur jag blev träffad. Jag kände bara hur giftet långsamt spred sig i min kropp, hur de friska tankarna domnade bort och det onda tog över. Det som skulle ha varit en bra dag!

Idag, idag är det en annan dag! Idag ska jag vara rädd om mig själv, bara göra saker som jag vill och inte det som jag måste. Jag ska gå till frisören, jag ska köpa mig en kall Frapino på Expressohouse och jag ska sitta i solen och bara vara [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]

I eftermiddag ska jag på ångestgrupp. Det är ingen behandling, utan är endast till för att ge information om ångest. Även om jag inte tycker att jag får någon vidare ny kunskap så gillar jag faktiskt att gå dit och kommer även tycka att det är tråkigt när gruppen slutar om några veckor.

Det härliga med att gå dit förutom att för en gångskull faktiskt få prata om sitt mående, så är att det att få lyssna och känna igen sig i andra. Tillsammans med dem blir jag mindre ensam. För även om jag vet att det finns tusentals av er där ute, och trots att jag får massa av fina kommentarer och mail så är det sällan som jag träffar någon som har samma problemtik som jag själv. Och trots att jag här helt öppet och obrydd skriver om mina tankar och känslor, är det sällan jag faktiskt talar med någon om dem i verkligheten.

Jag tar liksom på mig mitt leende och går in i min roll där det inte är jag står i centrum. Så här, just här är den enda platsen där jag skriver ut svärtan inom mig, för utanpå bär jag samma färg som alla andra. Från att ha stängt in allt det där bakom lås och bom är det väldigt skönt att två timmar i veckan kunna få öppna upp. Att få glänta på den där dörren och även se in bakom andras.

Idag var jag hos läkaren. Jag bokade in läkarbesöket i ren panik när jag hade en av mina hypokondriångestattacker för någon vecka sedan. Jag trodde på riktigt (just då) att jag led av en obotligt, dödlig sjukdom, men idag kände jag mig bara dum.

Jag skämdes innan jag gick innanför dörren och i vanlig ordning gick jag ut med svansen mellan benen och kände mig om möjligt ännu dummare. Jag blir arg på mig själv för att jag tar upp andra människors dyrbara tid. Tid från människor som är sjuka, PÅ RIKTIGT.

För det är ju samma sak varje gång. Du har ångest så det nästan sprutar ur öronen, ringer läkaren och får en tid och den stillar sig direkt. Som att bara lägga locket på.

När du väl är hos läkaren känner du dig löjlig, tänker att det står VARNING HYPOKONDRI i din journal. Läkaren i vanlig ordning (tack o lov) säger att det inte är något fel på dig och du går hem och känner dig lugn, nästan lite lycklig. Men när det har lagt sig inser du att läkaren inte har undersökt dig ordentligt. Hade han verkligen rätt, hur kan han veta utan att ta blodprov, se närmare, osv och sen startar allting om från början igen.

Kanske ska personer med ångestsyndrom ha egna läkare med regelbundna möten, eller kanske skulle man gå till botten med problemet och ge alla personer med ångestproblematik riktigt hjälp  :Wink:

Idag är jag frisk (för det har doktorn sagt), idag mår jag bra, så det ska jag njuta av  :Pleasure:

Pengar, räkningar, stress, mat, träning, för mycket jobb, för lite jobb, skatteverket, sjukdomar, relationer, barnen, olyckor, brev, telefonsamtal, mail, möten. Döden, vänner, ovänner, osämja, krig, svält, försäkringskassan, relationer, måsten, flygplan, båtar, bilar, tåg, mörker. Höga höjder, åkattraktioner, fester, kalas, beslut, hus, otur, grannar. Oljud, att andas, att sluta andas, att inte veta vad som ska hända nästa sekund, bokföring. Att cykla fort, att gå ner för en trappa, hav, sjöar, allt som barn kan drunkna i. Det förflutna, framtiden, livet.

Ångest är det fulaste jag vet. Ordet, känslan, innebörden. Den tar död på allt som kommer i dess närhet, förvandlar ljus till mörker och bildar sprickor i allt som är vackert. För mig har den tagit tillfällen och ibland år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. När jag fick min dotter blev smärtan av att kunna förlora henne större än kärleken. Jag var rädd att varje andetag hon tog skulle bli hennes sista. Stunder jag borde ha skrattat, grät jag. Stunder jag borde varit lycklig var jag smärtsamt full av oro.

När hon låg på min arm och sov kände jag att jag inte kunde vara nog så tacksam för denna ynnest. Det var för bra för att vara sant. Om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet eller tog hand om henne tillräckligt väl skulle hon slitas i från mig. Hon var en gåva från ovan.

Jag ville aldrig släppa henne från min sida, jag ville torka varje tår, jag ville beskydda henne från varje händelse som skulle kunna utmynna i smärta. Det blev för tungt att bära. Som att vara nybliven förälder inte skulle vara nog…jag kraschade.

Jag har sett döden som min värsta fiende, att den ska drabba mig, mina barn…. men nu vet jag att jag hela tiden levt med den största fienden vid min sida, att den följt mig varje steg jag tagit. Att ha ångest som livskamrat är inte mycket till liv. För oavsett hur mycket ljus du har i ditt liv så kommer du att leva i skuggan.

Insikten kom som en smäll i ansiktet. Jag blev så arg, ledsen och besviken på mig själv att jag så länge levt så här. För plötsligt slog det mig att när du inget annat än oroa dig gör. Det är ju dagen, dagen då du egentligen dör.

Det är en sak med ångest, det har jag liksom lärt mig att leva med. Ångesten är jag inte rädd för. Men när det kommer till kroppen, när min ångest skapar kroppsliga symtom. Då blir jag rädd, på riktigt  :Amazed:

Hur ska jag kunna se skillnad på ett psykosomatiskt symtom eller ett riktigt symtom orsakad av en verklig sjukdom? Jag (och många med mig) undviker att gå till läkaren in i det längsta för att de ändå bara tittar på en, ler och säger att det är ångest man bär på och ingenting annat. Jaha tänker jag, hur fan vet du det när du inte ens undersöker, och sen går man skamset ut där ifrån  :Liar:

Ja men visst, jag är rädd att varje leverfläck är cancer och huvudvärken är början på en hjärntumör. Men eftersom jag vet att jag inbillar mig så kollar jag (oftast) inte upp det, utan går runt med skiten. Det samma gäller mina ständiga stickningar och domningar i händer och fötter, de är förmodligen också orsakade av ångest, jag vet det!  Men tänk om, tänk om det faktiskt är MS och inte min ångest, hur ska jag veta skillnaden? När ska jag börja ta mina symtom på allvar? Tänk om jag faktiskt är sjuk på riktigt och ni förringar mina symtom. Efter som jag inte har någon måttstock att jämföra mig med har jag även börjat förringa mig själv….går runt kanske längre än vad jag skulle behöva med vissa åkommor bara för att jag inte vill möta en nedlåtande blick.

Ett tag hade jag dagligen ont i bröstet och svårt att andas, jag ringde min läkare och frågade vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting fick jag till svar. Låtsas som ingenting!! Jag vet inte hur länge hon själv lyckats gå omkring med ett tryck över bröstet och låtsas som att det inte fanns…. :In-pain:

Om jag vs en ångestfri person söker vård för samma sak så är min upplevelse att vi får olika bemötande. Därför undrar jag om jag är skyddad från världens alla sjukdomar bara för att jag bär på en ångestsjukdom? Inte? I så fall vi jag veta när ni (och jag själv) ska börja ta det jag känner på allvar? :Thinking: