ångest

Hur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

• Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
• Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan ”påhittad”.
• Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
• Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
• Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

Jag tycker att jag det senaste varit väldigt duktig på att avbryta och kontrollera mina tankar. Jag mår bättre nu än vad jag gjort på länge. Men eftersom tankarna inte får samma utlopp, samma kraft på dagtid längre har de nu börjat jaga mig på natten. Jag har bytt arbetsplats, igen. Jag är nöjd, glad, inget som bekymrar mig till vardags, trots att jag inte har total kontroll över hur min arbetssituation ser ut i morgon, nästa vecka eller om en månad.

Men om natten kommer drömmarna, och flera täta uppvaknanden. Jag drömmer att jag gör fel, glömmer bort arbetsuppgifter, åker till fel arbetsplats, missar tider. Sådant som jag vanligtvis aldrig gör! Dessa drömmar har nu jagat sedan jag började där. Du själv kanske inte hade tänkt på det eller reagerat, men jag vet att det är mitt kontrollbehov som sparkar bakut. Den vill ha allting planerat, strukturerat för att kunna känna sig tryggt, för att tillåta mig att sova gott om natten.

Förra helgen sov barnen hos sin mormor. Det är ju en sådan stund då folk säger att man ska njuta av barnfriheten, och trots att jag vet det gör mitt inre uppror. Det behövs bara små små grejer för att väcka den där sovande demonen inom mig som tar över hela kroppen.

Vi hade varit och handlat julklappar, skulle åka och köpa ute mat och sätta oss framför tvn. På stan träffar vi min bror som i förbi farten säger att mormor inte svarade i telefonen, blixtsnabbt flyger fler hemska scener förbi mitt inte, jag skakar av mig olustkänslan och går vidare. Jag känner att den har vaknat men försöker trycka ner den. Det finns ju flera anledningar till att man inte svarar i telefon, skulle det ha hänt något skulle jag vara den förste som fick veta, försöker jag övertala mig själv.

Väl hemma läser min man tidningen. Det är någon som oprovocerat slår ner folk på stan säger han plötsligt. Olustkänslan står mig i halsen och jag vill kräkas ut all min ångest, alla hemska scenarion och bilder som uppspelar sig om och om igen framför mina ögon. Jag säger inget, men jag tror att han vet. Vet att mitt inre är i uppror, vet att jag vill brista ut i gråt, vet att jag är rädd för att dom två jag älskar mer än livet själv inte finns hos mig nu. Rädd för att dom ska ha blivit nerslagna på stan, rädd för att dom ska ha brunnit inne, rädd för att dom ska ha satt i halsen, rädd för att dom ska ha tappat bort mormor och gått vilse, rädd för att dom ska ha blivit påkörda av en bil.

-Jag ska bara skicka ett sms och se när dom kommer hem i morgon, säger jag. Han nickar med ansiktet kvar i telefonen. Sekunderna känns som timmar. En minut går, två minuter går, och tre minuter går. Jag tittar på min telefon flera gånger. Dubbelkollar att sms:et har gått i väg, tittar så att ljudet är på, ser så att jag har tillräckligt med batteri. Ångesten växer och växer, tar över min kropp, mina tankar, min verklighet.

-Nej jag ringer.

-Men du skickade ju ett sms nyss

-Ja, men hon har ju inte svarat!

Det känns som timmar innan någon svarar, även om det bara rörde sig om sekunder, och jag vill gråta av lättnad när jag hör mormors röst och mina barn i bakgrunden. Barn som skrattar, pratar och har det bra. Jag vill aldrig lägga på. Jag vill höra deras röster i mina öron hela natten, jag vill vakta varje andetag, jag vill kyssa deras ansikten och hålla deras händer, och aldrig släppa taget!

Ångesten höll mig i ett järngrepp även den natten och lättade inte föränn jag återfått min kontroll, föränn jag hade dem i mina armar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Hur orkar du, brukar folk fråga mig. Hur orkar du gå runt och bära på oro och ångest dagligen?

Vad har jag för val, frågar jag,. Där blir det tyst, ingen säger något, samtalsämnet byts ut.

Jag orkar för att jag inte har något val. Jag orkar för att det är så min dag ser ut från morgon till kväll. Jag orkar för att det är den känslan jag växt upp med, burit med mig hela livet, jag vet inget annat. Jag orkar för att det andra alternativet vore att sluta leva.

Jag väljer livet, varje dag. Även om det inte är lika ljust som ditt. Jag väljer att bära min tyngd, färdas i mörker, hellre än att inte leva alls.

Jag väljer livet, idag, imorgon och många år där till. Hur skulle jag kunna välja annorlunda,
när leva är det enda jag vill? [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Inom mig pågår ett ständigt krig, vilket innebär att jag alltid måste stå givakt. Redo för nästa händelse, nästa katastrof. Även om hälften aldrig inträffar lever min kropp i ett ständig beredskapsläge.

Jag är en soldat som försöker förutspå varje fara, hitta nya vägar och förinta fienden. Jag är van att vandra genom mörker, gyttja och snårig skog med motståndaren i hälarna. Jag är van att leva under hot, möta våldsamt motstånd,  och oavsett smärta resa mig upp och gå vidare. Mitt liv är ett strid, där hjälpen aldrig når fram, där den vita flaggan aldrig hissas. Där den är indränkt i lera, smutsig, söndrig och kan aldrig bli ren.

Mitt liv är en kamp, en väpnad konflikt. Där sömnen är ytlig och natten oändligt lång. Jag ligger i beredskap och svarar upp på varje läte. Rädslan har förlamat mig, bitit sig så djupt in i min kropp att den inte längre känns. Jag är vaksam, beredd att ständigt bli sårad. Jag måste skydda mig själv, hålla dig på avstånd, alltid ligga steget före.

Fienden kommer och går, drömmarna tynar bort i horisonten. Själv står jag kvar på plundrad mark i väntan på nästa slag. Jag är en soldat där vila inte existerar, där den hjälpande armén inte dök upp. Drömmen om fred är död, och det finns ingen annan lösning, ingen annan utväg än att ständigt gå upp till kamp.

För mig är rädslan en reflex, medan mod är ett val. Jag har katastroftankar i varje situation som möter mig, varje dag. Det tar aldrig slut. Varje dag måste jag välja att gå emot min rädsla, att inte lyssna på de där tankarna. Inte bry mig om känslan i min kropp. Varje dag är en skräckfilm där jag inte kan pausa, eller har ett val att gå av scenen. En film där hemska scenarion spelas upp. Mord, bilkrockar, plötslig död, olyckor och misslyckanden. I min film har jag en huvudroll, där jag väljer att vara hjälten, där jag väljer att vinna matchen. Jag måste spela min roll, och jag har valt att inte vara ett offer. Varje dag går i repris, och varje dag väljer jag att inte vara rädd. Att trotsa den, att gå emot. Det spelar ingen roll hur monstret ser ut, eller hur scenen har förändrats. För innerst inne vet jag att den är gjord av luft, men att mitt svärd, det är på riktigt.

Men trots det kan jag blir trött av kampen och vissa dagar faller rädslan över mig, att tänk, tänk om jag inte kommer att vinna, tänk om jag tillslut inte orkar mer! Tänk om alla krafter tar slut, och jag förlorar, om och om igen. Men det är tillåtet att vara sårad, att ibland gömma sig och vara rädd. Att komma ikapp, att andas. För att jag vet att det kommer en ny dag, en ny kamp, och att jag kan välja att resa mig upp…och dra mitt svärd igen.

Prestationsångest, förväntansångest, bakfylleångest, panikångest…. Ja alla känner vi till ångest på ett eller annat sätt. Men en del som är drabbade är själva inte medvetna om det. När jag tex pratar med klienter så frågar jag ofta om de lider av ångest. Svaret är nästan alltid nej. Men en stund in i samtalet beskriver de flera symtom som för mig ofta är tecken på oro/ångest. Ibland kan de efter en stund ställa mig frågan, ”är det ångest?”

Ja för hur ska man egentligen veta? Många har en felaktig bild av att ångest och tänker att det är när man drabbas av en panikattack.Och har man inte gjort det, nej då har man väl inte mer ångest än andra. Men ångesten har mer än ett ansikte och det tycker jag är viktigt att känna till! Ångesten kan variera både i styrka och uttryck, och kan omvandlas vid olika tillfällen.

I vissa fall vet du tex om att du har ångest och vid andra tillfällen kan du inte beskriva känslan i din kropp. Ibland vet du varför den har uppstått och ibland vet du inte vad som har framkallat den.

Man brukar skilja mellan primär ångest, där ångestsymtomet är själva grunden i diagnosen, och sekundär ångest, då ångesten snarare är ett av flera symtom, t ex vid depression eller personlighetsstörning. Man kan också skilja mellan realångest – ångest där man är medveten om vilken omständighet i livet som ligger bakom ångesten, och irrationell ångest – där man själv inte förstår ursprunget.

Ångest kan visa sig som en rastlöshet i din kropp, eller så kan den göra dig stum inför andra människor, fast att du egentligen vill prata. Den kan lägga sig som en tyngd över ditt bröst och försvåra din andning, eller ge dig sömnsvårigheter med en oförmåga att koppla av. Den kan fungera som bensinen som får dina katastroftankar att flöda och orsaka spänningar i din kropp. Den kan göra dig lättirriterad, stressad eller skapa somatiska symtom. Det kan göra dig nedstämd, deprimerad, oförmögen att leva det liv du önskar. Eller så kan det bara vara som en mörk fläck på din näthinna, ett skav i skon, eller som en tagg i ditt hjärta.

Jag skulle önska att jag tillsammans med min diagnos fick information om diagnosen att dela med mig av till mina anhöriga. För det är ju inte bara jag som kan ha svårt för att förstå mig själv, utan också min omgivning. I många lägen kanske man inte hittar roten till sin ångest och har därför svårt att göra sig förstådd eller förklara för sin omgivning hur- eller varför man mår som man gör. Så därför skrev jag ihop denna information till anhöriga när det gäller GAD, informationen jag önskar jag själv hade fått.

Som jag berättade för någon månad sedan var företaget somna här och spelade in en video med mig där jag berättade min upplevelse med kedjetäcket. Dessa reklamfilmer är gjorda för att sändas i Japan. Delar med mig av några av filmerna.

[embedyt]http://www.youtube.com/watch?v=7F1vMBI71Rs[/embedyt]

[embedyt]http://www.youtube.com/watch?v=oAdsEngDzU4[/embedyt]