För mig är rädslan en reflex, medan mod är ett val. Jag har katastroftankar i varje situation som möter mig, varje dag. Det tar aldrig slut. Varje dag måste jag välja att gå emot min rädsla, att inte lyssna på de där tankarna. Inte bry mig om känslan i min kropp. Varje dag är en skräckfilm där jag inte kan pausa, eller har ett val att gå av scenen. En film där hemska scenarion spelas upp. Mord, bilkrockar, plötslig död, olyckor och misslyckanden. I min film har jag en huvudroll, där jag väljer att vara hjälten, där jag väljer att vinna matchen. Jag måste spela min roll, och jag har valt att inte vara ett offer. Varje dag går i repris, och varje dag väljer jag att inte vara rädd. Att trotsa den, att gå emot. Det spelar ingen roll hur monstret ser ut, eller hur scenen har förändrats. För innerst inne vet jag att den är gjord av luft, men att mitt svärd, det är på riktigt.
Men trots det kan jag blir trött av kampen och vissa dagar faller rädslan över mig, att tänk, tänk om jag inte kommer att vinna, tänk om jag tillslut inte orkar mer! Tänk om alla krafter tar slut, och jag förlorar, om och om igen. Men det är tillåtet att vara sårad, att ibland gömma sig och vara rädd. Att komma ikapp, att andas. För att jag vet att det kommer en ny dag, en ny kamp, och att jag kan välja att resa mig upp…och dra mitt svärd igen.