I morse såg jag ett löv falla och ofrivilligt kände jag en lättnad. Tro mig, jag älskar sommaren, eller försöker i alla fall älska sommaren, men det känns aldrig som att jag kan leva upp till det som den kräver av mig. Frihet, glädje, lugn och brunbrända ben. Jag älskar värmen, jag älskar ljuset, men jag känner aldrig att jag har något att ge tillbaka. Sommaren har krav som jag aldrig kan leva upp till. Jag måste vara lycklig, jag måste vara ledig, jag måste slappna av, jag måste vila, jag måste njuta och inom mig förvandlas allt det där till än mer ångest.
Jag vill ha den, jag längtar efter den, men får bara se den på håll. Jag får se hur den väcker allt till liv och får sin omgivning att blomma upp. Själv står jag kvar i skuggan och ser på, rädd för att bli bränd. Jag ser vad sommaren ger andra men kan inte framkalla det hos mig själv. Jag får liksom inte vara med, den är inte för mig. Det är som att höstens mjuka färger speglar min sinnesstämning bättre. Trots att jag inget hellre vill än att stråla lika vackert som solen, så kanske mitt inre mer liknar ett piskande spöregn?
Ändå kommer våren varje år, lockar mig, lurar mig och inger mig förhoppningar. Kanske det här året, kanske kan jag också må bra nu? Kanske ska jag få känslan som alla beskriver, återhämtningen, vilan. Men våren ljuger mig i ansiktet varje gång och håller aldrig vad den lovar. Men hösten, den smeker mig varsamt om kinden, den tillåter mig att vara trött. Tillåter att stänga mig själv inne, tillåter mig att dra mig undan. Hösten accepterar svackor, ensamhet och dagar av mörker. Hösten ljuger aldrig, lovar inget och kan likt jag lysa ena dagen och omslutas av mörker den andra.
Precis exakt så <3