Inom mig pågår ett ständigt krig, vilket innebär att jag alltid måste stå givakt. Redo för nästa händelse, nästa katastrof. Även om hälften aldrig inträffar lever min kropp i ett ständig beredskapsläge.
Jag är en soldat som försöker förutspå varje fara, hitta nya vägar och förinta fienden. Jag är van att vandra genom mörker, gyttja och snårig skog med motståndaren i hälarna. Jag är van att leva under hot, möta våldsamt motstånd, och oavsett smärta resa mig upp och gå vidare. Mitt liv är ett strid, där hjälpen aldrig når fram, där den vita flaggan aldrig hissas. Där den är indränkt i lera, smutsig, söndrig och kan aldrig bli ren.
Mitt liv är en kamp, en väpnad konflikt. Där sömnen är ytlig och natten oändligt lång. Jag ligger i beredskap och svarar upp på varje läte. Rädslan har förlamat mig, bitit sig så djupt in i min kropp att den inte längre känns. Jag är vaksam, beredd att ständigt bli sårad. Jag måste skydda mig själv, hålla dig på avstånd, alltid ligga steget före.
Fienden kommer och går, drömmarna tynar bort i horisonten. Själv står jag kvar på plundrad mark i väntan på nästa slag. Jag är en soldat där vila inte existerar, där den hjälpande armén inte dök upp. Drömmen om fred är död, och det finns ingen annan lösning, ingen annan utväg än att ständigt gå upp till kamp.
Skulle kunna varit jag som skrivit denna text. Känner igen mig, allt för väl. Om det är någon tröst; vi är otroligt starka, du, jag och alla andra som går igenom detta. Vi har trots allt överlevt 100% av alla våra värsta dagar. Om man tror på en gud kan man kanske undra ”varför jag?”, svaret är antagligen att du är stark nog att klara av det. Du har säkert hört det sägas; Gud ger de svåraste striderna till sina starkaste soldater.