Jag och min man är rätt lika. Vid är båda impulsiva och aktiva, på både gott och ont. Om man fick frågan vem av oss som har ADHD skulle 98% garanterat peka på min man. Folk som känner oss tycker nog att vi är ganska lika i vår sätt, att om jag har en diagnos, borde han garanterat också ha en. Men det finns också vissa små skillnader, och det är dom där små små skillnaderna som gör att han inte har en ADHD diagnos.
Vi påbörjar ofta projekt. Möblerar och renoverar om, konstant. Våra vänner blir inte förvånade när vardagsrummet har bytt plats eller köksväggen är riven. Det är bara så det är hos oss. Vi är aktiva och kör ständigt i gång nya projekt. Skillnaden mellan oss är att jag tappar farten när vi kommit till hälften medan min man orkar köra på. Jag har helt plötsligt tappat fokus och vet inte vart jag ska börja eller sluta, medan han fortfarande ser vägen till målet framför sig. Han får ofta puscha, peppa och guida mig genom slutet. Säga till mig exakt vad jag ska göra, fast att jag egentligen borde veta.
En annan stor skillnad emellan oss är att han är en expert på att vila. Varje dag! Han avrundar varje dag i soffan utan krav eller måsten framför sig. Han kan slappna av och lämna saker till morgondagen. Han har en förmåga att stänga av sitt huvud så att det blir tyst. Han har inga tankar som jagar honom eller skriker ut alla hans måsten. Något annat han kan som många med ADHD har problem med är att sova. Att något så enkelt kan vara så svårt. Han somnar snabbt och sover djupt och har inga problem med att spendera hela dagar i sängen om han kan. En annan kan kämpa i timmar med att somna in och vaknar sedan av varje läte i eller utanför huset. Jag sover spänd som en fjäder och bara längtar tills jag får stiga upp.
Han har också en otrolig organisations förmåga. Frågar du honom vart hans nycklar är så vet han svaret!!! Han planera och strukturerar och kan få ihop allt från börja till slut. Det var hans som lärde mig att man kunde förbereda morgondagen kvällen innan. Ta fram kläder och packa matlådor. Vem skulle ha kommit på det liksom??? Han har också uthålligheten som jag saknar och kan ta över där jag tröttnar.
Stress, ångest och oro finns inte i hans vokabulär, men hos mig är de ständiga följeslagare. Han kan lyssna på sin kropp, förstå vad som är bäst för honom och följa den tanken. Medans jag endast tänker den och sedan springer vidare.
Skulle vi bara titta på aktivitet, impulsivitet och koncentrationsförmåga och jämföra den så kanske han skulle ha större brister än mig. Men att bara titta på det är som att skrapa på ytan, för där under finns så mycket mer. Så ja, vi har många likheter, men också många skillnader!
Vi har samma motor, men min blir aldrig servad. Vi kan uppnå samma hastighet men jag saknar broms. Vi är utrustade med samma karta men jag fick aldrig ett kompass.