ångest

Att fastna i tanken

Så kan du inte tänka, säger många, eller du fattar väl att det är så. Sen ska dom ge den riktiga, logiska förklaringen som jag redan vet. För det är inte så att jag inte förstår eller vet om verklighetshalten i min ångest. Det vet jag mycket väl. Men det är som om min hjärna ändå väljer att tro på den negativa tanken fast att jag vet att den positiva tanken är mycket mer logiskt. Inuti mig är det liksom inte så att jag får välja. Huvudet väljer per automatik den svartaste tanken och oavsett om jag lägga fram 100 bättre, ljusare och mer logiska tankar så vill min hjärna inte se dem.

Jag vet att de kanske är omöjligt för min omgivning och förstå, jag förstår det knappt själv. Men det sista jag behöver är en förklaring på hur det skulle kunna vara, för jag vet redan det. Som exempel kan jag ta en vanlig ångesttanke som dyker upp på sommaren, varje jävla år kommer den med lika stor säkerhet som räkningarna gör med posten i slutet av månaden.

Jag får för mig att vi har mögel, svamp eller ohyra i vårat hus. Varför just på sommaren? Jo på sommaren finns det massa konstiga djur och det räcker att jag ser ett inomhus, ser jag då två så är ångesten skyhög för då vet jag med all säkerhet att huset är fullt av ohyra och kommer ramla ihop när som helst. Eller dofter, på sommaren kommer det dofter och knackningar i huset och hur mycket jag än försöker ignorera det så lever ångesten i mig i flera månader.

Min man kommer med samma förklaring varje år, väderskiftningarna gör att trät sväller eller krymper vilket orsakar dessa ljud. MEN DET HJÄLPER INTE, hela sommaren är förstörd. Och dofter, ja det kan vara allt möjligt, oftast är det ingen annan som känner dem, men jag känner dem över allt och är säker på att det är mögel.

Varje sommar ringer jag försäkringsbolaget och dubbelkollar att huset är försäkrat upp till nock, jag surfar runt på anitximex sida och undersöker småkryp och försöker på flera sätt lugna mig själv.

Logiska tankar skulle vara att vi renoverat om hela huset från källare till tak, vi har brutit om innerväggar, ytterväggar, fönster, dörrar och golv, skulle det vara några större fel så hade det visat sig. Eller när det väl dyker upp så kommer jag märka det……men det hjälper inte..

Jag kan inte välja mina tankar, det är det som är problemet. Det är liksom att jag fastnar i själva tanken, och inte kan ta mig ur den. Men det betyder inte att jag inte vet hur ologisk eller onödig min ångest är.

Droppen som får bägaren att rinna över

Ibland blir det bara för mycket. Jag skulle bara vilja trycka på en avstängningsknapp och pausa livets bekymmer. Häromdagen var en sådan dag. Jag satt i godan ro med min kopp kaffe och får för mig att läsa tidningen. Något av det första jag ser är en artikel om hur butikskedjan Glitter återkallar några mobilskal då det visat sig vara giftiga. Min första känsla är ilska. Jag vill välta bordet och skrika rakt ut, sedan vill jag gömma mig i ett dike resten av dagen. Helst naken omgiven av obesprutat gräs för att vara på den säkra sidan (i skugga såklart för att minimera cancerrisken).

Idag spelar det ingen roll vad man gör, vilka val man tar. Du utsätts ständigt för yttre fara. Är det inte hot som IS eller krig, så är det ozonskikt, radonhalter, eller strålning. Har du riktig otur börjar till och med din egen kropp kriga mot dig och skapa dödliga sjukdomar. Inte nog med att du måste rädda dig själv och din familj, du måste rädda resten av världen också. Du ska hjälpa flyktingar, svältande barn och skadade hundar i andra  länder. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen, men för mig blir allting bara för mycket.

Vi bombarderas med att äta ekologisk, röra på oss och se till att vår omgivning är så ”giftfri” som möjligt. Samtidigt ska vi jobba heltid och ta hand om våra barn. Att bara oroa sig känns som ett heltidsarbete för mig!

De är ju inte bara de yttre hoten du måste passa dig för, nej, alla de där små grejerna som indirekt tar död på en, du vet lån, räntor, val av el, eller hur man ska rösta. Ja ni vet allt sånt där ska man också ha fullständigt koll på samtidigt som bekämpar världsproblemen. Jag försöker att avskärma mig så mycket jag kan, jag vill inte se, jag vill inte höra, jag har tillräckligt med oro inom mig ändå. Som om jag inte hade tillräckligt den dagen ringer telefonen, -Hej, jag ringer från ….har du tänkt på din pension? Jag skulle vilja ge honom en snytning genom telefonen, tack för att du väckte den sovande tanken, en sak till att lägga på listan av saker jag just nu kan oroa mig för. Jag slänger på luren. Om jag har tänkt på min pension? Jag är glad om jag ens lever fram till min pension vill jag skrika.

Nej, jag hade inte köpt något mobilskal på Glitter, så egentligen borde jag som alla andra bara bläddrat förbi och fortsatt och dricka mitt ekologiska kaffe. Men för mig räcker det med en liten liten grej, ett ord, en doft, en insikt för att väcka oproportionerligt stora ångesttankar hos mig. Min ångestbägare är liksom dagligen full och då krävs det bara en liten droppe för att få den att rinna över.

När världens bekymmer hamnar på mina axlar blir jag hjälplös, förlamad. Jag kan inte som andra bara skaka av mig dem och gå vidare. Jag får liksom inte plats med andras bekymmer. Jag har mer än tillräckligt med mina egna. Ett giftigt mobilskal förgiftar min dag, och flera dagar där efter. Jag har svårt att värja mig, skydda mig, svårt att ens släppa tanken på världens alla faror.

Nej, mitt glas är aldrig varken halvtomt eller halvfullt, det är överfullt.

Ångestens dag

Ibland svämmar hjärnan över av otäcka tankar. Fast att solen skiner utanför är man helt mörk inuti….

Idag var en sån dag.

En sådan dag när varje känsla i min kropp förvandlas till en farlig sjukdom, en sådan dag där varje möte med en annan människa förvandlades till en potentiell fara för mitt liv. En sådan dag där en olycka lurade runt varje hörn.

Idag var en sådan dag där tankarna var för tunga för att uttala, för snabba för att hinna bromsa och för starka för att kunna sudda ut.

Idag var en sådan dag där det inte spelade någon roll hur positivt jag tänkte, hur mycket jag log eller hur mycket jag försökte sysselsätta mig själv. På insidan bar jag ändå hela tiden samma känsla.

Idag var en sådan dag då en katastrof hela tiden var på väg att inträffa, en dag då det var en fara för mitt liv, en dag då jag inte kunde skaka av mig den där iskalla känslan.

Idag var en sådan dag då jag visste att mina tankar ljög, men min kropp ändå tolkade dem som sanning.

Idag var en sådan dag där jag önskade att det fanns en stoppknapp, en dag där jag velat pausa, stänga av. Men istället blev det hack i skivan och mardrömmen spelades på repeat. Bilder som dyker upp helt utan anledning, tankar som skapas utan förvarning.

Ångestens dag.

Idag var en sådan dag.

–Jag har fått en ny kompis idag, säger dottern och ler. Jag blir varm inombords.

–Vad kul, vad har ni gjort i dag då?

–Vi var ute vid bäcken och gick på isen, jag var jätte rädd men hade en pinne med mig. Värmen försvann lika fort som den kom och hela jag frös till is.

-Is? Vad menar du? Vilken is? Hur djupt är det där? Du får inte gå på is! Hundratals olyckor flimrar förbi mina ögonlock.

-Men det är inte djupt.

-Det spelar ingen roll hur djupt det är, DU får inte gå på den isen.

Dottern lugnar mig och lovar att inte göra om det, men tankarna sitter ändå kvar hela kvällen. Jag är orolig, spänd och olyckor spelas upp som en film i mitt inre. Jag försöker att slå i från mig tankarna men det dyker hela tiden upp nya. När jag går och lägger mig är isfilmen fortfarande på, och alltid med ett lika tragiskt slut. Det känns som att ha blivit instäng i en mörk biosalong utan att ens ha köpt biljett, till en film som går på ständig repeat.

Jag sover oroligt och vaknar upp med samma bild jag hade framför mina ögon som när jag somnade. Jag försöker att lugna mig själv genom att säga till mig att hon är klok, att hon har lovat och att vattnet faktiskt inte är så djupt, eller?

Jag försöker begrava mig i arbete men istanken vägrar smälta. Mot min egen vilja tar jag telefonluren och ringer upp fritids.

-Hej det är mamma. Du jag tänkte på det vi pratade om igår. Jag känner mig orolig och vill verkligen inte att du går på isen igen. Jag kan höra hur hon ler.

–Nej mamma, det ska jag inte. Hon låter lugn, varm om rösten och jag hör att hon njuter av min omtanke.

-Ok det var bara det, då kan jag släppa det, jag älskar dig. Som en tvättsvamp suger hon i sig varje ord som lämnar min mun. Så snabbt att jag knappt känner att jag har sagt det. Jag vill bara säga det igen, igen och igen.

–Och jag dig mamma, och jag dig.

Filmen pausas och jag blir lugn,,,, i några timmar. Trots att jag kastat batterierna och hoppat sönder fjärrkontrollen är det som om någon ändå lyckats hitta playknappen, och allt börjar om från början igen…..[wp-svg-icons icon=”camera-2″ wrap=”i”]

Nu packar vi väskan

Som vanligt känns det som om veckan har flugit förbi och jag kan knappt minnas dess innehåll. På jobbet pendlar jag mellan två olika uppgifter i två olika städer vilket gör det extra stressigt för mig just nu och jag känner att jag ligger efter med precis allt. Det är inte riktigt så jag vill ha det, men det är så det kommer bli några veckor framöver nu.

Veckan som väntar fylls av två olika utbildningar, en nära min hemstad och en i Stockholm. Samtidigt som det känns jätte kul vet jag att jag kommer vara utmattad i slutet av veckan. Och det värsta är nog att det är dom där små grejerna som ingen annan bryr sig om som slukar det mesta av min energi. Jag blir stressad över att inte veta hur jag tar mig från centralen till hotellet, att jag inte fått någon närmare information av vad kursen innehåller och vilka platser jag ska röra mig emellan när jag väl är i Stockholm.

Det känns som att allting hänger löst, och även om jag vet att jag löser det, för det gör jag alltid, så sipprar det ändå ut massor av energi ur de där oroshålen jag inte fått fyllda. Det spelar ingen roll om jag försöker att täppa igen dom själv eller förminska dem genom att intala mig att jag fixar det, att jag klarar av att lösa problemen just där och då i stunden när de uppstår. Jag fixar att ta en spårvagn, en taxi, eller promenera med hjälp av google maps. Ändå fylls jag av någon form av osäkerhet som tar en mycket större plats än vad den borde.

Så vitt jag kan minnas har det aldrig uppstått ett problem jag inte själv kunnat lösa. Men tänk om jag missar tåget, tänk om jag inte hittar hotellet, tänk om jag inte finns inskriven på hotellet när jag väl kommer dit, tänk om jag inte hittar till kurslokalen, tänk om jag går vilse, tänk om det hinner bli mörkt innan jag kommer fram, tänk om….eller tänk om allt går jättebra.

Hälsoångest

Periodvis lider jag av hälsoångest, när jag mår som sämst så kommer den liksom på köpet. Medans jag under andra perioder inte bekymrar mig alls. Att ibland oroa sig för sin hälsa är högst normalt och kan till och med vara bra. Det ger impulsen att söka vård i tid. Men för somliga är oron ständigt närvarande. Små kroppsliga reaktioner tolkas som dödliga sjukdomar. Ofta känner du dig väldigt ensam i tillståndet men sanningen är 1-2 % av befolkningen (tror man) kan vara drabbad. Män lika ofta som kvinnor, men att de är kvinnorna som oftare söker hjälp.

Det är ju så våra kroppar fungerar, de värker, pirrar och domnar. Från och till kan man känna smärta någonstans eller till och med yrsel. Men de flesta reflekterar inte över det på samma sätt som någon med hälsoångest. Då har man tvärtom svårt att släppa tankarna från sina symtom, man lyssnar in kroppens alla signaler och kanske till och med förstorar problemen.

Personer med hälsoångest (förr kallat hypokondri) reagerar olika på sin ångest. Vissa springer ständigt till läkaren, googlar sjukdomar på nätet och ältar sina symtom med närstående, de försöker hela tiden fiska efter försäkringar och bekräftelser på att de är friska. Andra försöker stänga av alla tankar på sjukdom och undviker läkare, de kanske till och med är rädda och undviker folk som är sjuka. Vissa äter mängder med mediciner för alla sina tänkbara symtom, medans andra lever tvångsmässigt hälsosamt pågrund av rädslan att bli sjuk.

De vanligaste sjukdomarna man oroar sig för är ofta cancer, hjärt- och kärlsjukdomar eller neurologiska sjukdomar som MS eller ALS, men den vanligaste anledningen att en person med hälsoångest går till läkaren är på grund av hjärtklappning. Ordet hypokondri har en stämpel av inbillningssjuka över sig och ordet hälsoångest låter inte  hälften lika smärtsamt som det känns att vara drabbad. Så problemet för den som är drabbad är att de sällan tas på allvar. Ibland kanske de till och med blir förminskade, förlöjligande eller skrattade åt av sina nära och kära. ”Har du cancer nu igen”, ”Vilken sjukdom har du nu då” osv. Men känslan och rädslan hos personen som bär på den är på riktigt!

Även om man ofta söker bekräftelse från andra, så lugnar det bara för stunden, och ett läkarbesök kanske gör dig lugn i några dagar. Tills nästa sjukdom uppträder, eller du kanske kommer på att du glömde berätta/visa något för läkaren, eller inser att till och med en läkare kan ha fel…..och så börjar allt om från början igen.

Ofta har man olika knep för att hantera dig oro och jag anser att det är viktigt att du känner till dina. Själv söker jag självklart efter försäkringar, framför allt av min man, men när jag mår som sämst går jag även till en läkare. Jag kontrollerar min kropp, undersöker leverfläckar dagligen och fokuserar ständigt på avvikelser i mitt mående. Jag undviker också att konfronteras med död och sjukdom, läser inte tidningar, tittar inte på tv och vill helst inte se filmer eller läsa böcker där död eller sjukdomar förekommer. Eftersom det är svårt att få hjälp idag landar ansvaret för att tillfriskna ofta på dig själv, därför anser jag att den viktigaste delen är att du blir medveten om hur du själv fungerar, för det är först då du kan börja att göra någonting åt det!

Jag skulle i för sig inte säga att jag har en allvarlig form av hälsoångest, den är plågsam, men hanterbar. Men här kommer ändå lite tips på hur jag brukar hantera dessa tankar:

• Äta, sova, träna– låter kanske banalt men jo, jätte viktigt att få rutin på det där. Jag vet att bristen på träning och sömn är en trigger för mig, och väcker ångest på bara några dagar.
• Avvakta– öva dig på att avvakta. Ok nu känner jag de där symtomet igen, om jag har kvar de om några dagar så får jag ta ett nytt beslut då.
• Utmana– jag jobbar hela tiden med att utmana mig själv. Skitjobbigt men skitviktigt. Ibland tvingar jag mig själv att läsa om nyheter jag inte vill. Ni vet den där reklamen för cancerfonden som man får hem i brevlådan, den kan få mig att må dåligt i veckor. Ibland slänger jag den direkt och ibland sätter jag mig och läsare den och tillåter mig själv att vara rädd och ledsen….och tacksam, för att jag själv är frisk just nu.
• Medveten närvaro– hälsoångest är ofta kopplat till framtiden, därför är det extra viktigt att lära sig att vara här och nu, så mindfulness är ett bra hjälpmedel.
• Visualisering– Jag har jobbar med visualisering vad gäller alla mina rädslor och vet ni vad, det hjälper! Så fort jag får en negativ bild eller tanke framför mig försöker jag ändra den till en positiv, ni vet så där överdrivet positiv. Som exempel kan jag ta när jag började föreläsa, jag var livrädd, tänkte att jag skulle tappa bort orden, folk skulle tycka att jag obegåvad och dum. Vem tror jag att jag är som ska stå där och prata framför folk. Ja ni förstår ju att det tankesättet inte vidare hjälpte mig. Istället började jag överdriva det åt andra hållet. Yes vilken makt! Jag kommer att äga scenen, alla kommer att bli så jäkla imponerade osv. Och sanningen är att det kan kännas jätte löjligt men jag har aldrig känt mig så självsäker som jag gjorde vid den föreläsningen. Istället för visualisera dig sjuk, vänd på det och för dig oerhört frisk och pigg. Lek tvärtomleken med din hjärna!
• Observera– vad hände nu, vad startade min oro, gör jag mig själv medveten kan jag lättare avsluta den. För mig känns det olustigt när jag bär på en känsla men inte vet vad den kommer ifrån. Men kan jag koppla ihop ångesten med tidningsrubriken jag läste tidigare, eller olust känslan av  att en arbetskamrat blivit allvarligt sjuk, ja då kan i alla fall jag lättare skaka av mig den.
• Fakta–istället för att fastna i den där ångesttanken leta efter faktan, för det du känner eller tror är sällan sanning. Vad är sant i det du känner just nu? Det kan tex vara sant att du har en leverfläck på din arm, men det är inte fakta att det är cancer, det är din fantasi. Ångest är ofta en fantasi som vi själva skapar. Det är viktigt att du är medveten om det. Att ha ångest på grund av faktiska omständigheter är en helt annan sak än om du är ”inbillade”. Skilj mellan fantasi och fakta. Så länge det bara är din fantasi, släpp det.
• Släpp skammen– sluta skämmas, prata om det, be om hjälp. Om du går runt och lider i tystnad blir det bara än mer plågsamt. Kom ihåg att du inte har något att skämmas för!

Jag skrev ett debatt inlägg på nyheter24 om frågan om jag var en sämre mamma, pga mina diagnoser. Och som vanligt går den lätt att missuppfatta texten för dem som vill det. Jag har egentligen så mycket att säga inom ämnet, men svårt att få fram ett enda bra ord.

När jag medverkade i #Mittpsyke ställdes frågan om mina barn verkligen skulle visas upp i tv rutan, för barn i ett sammanhang med psykisk ohälsa ser väl inte särskilt bra ut? Men det som förvånar mig är att vi visar upp mammor som raggar nya killar på bästa sändningstid, familjer i skuldfällor, och ytterligare familjer som inte klarar av att renovera sitt hus där barn bor i mögel, isolering och elkablar hängande framför näsan på dem. Och det är ok? Då är man en bra förälder? Men att jag framför en filmkamera uttrycker att jag har ångest och extra oro för mina barn gör mig till en dålig?

Hade det vara lika olämpligt att visa barnen  i tv:n om det handlade om någon annan diagnos, diabetes, cancer eller njursvikt? Nej, jag tror inte det, och det är det som är problemet. Det ger dubbla budskap när man pratar om hur öppen man skall vara kring psykisk ohälsa, men samtidigt inte för öppen för då kan folk tro att du är en dålig mamma. Indirekt säger de då åt mig att skämmas, att jag inte är lika bra.

Som jag skrev i debattinlägget är jag väl medveten om att jag har svaga sidor, men det har ALLA! Jag är inte sämre än någon annan, och att folk tror det är fan skrämmande. Allt folk kan döma dig utan att veta det minsta om dig, visar mer om den personen än om dig.

Givetvis finns det psykiska sjukdomar där man under perioder kanske inte kan ta lika bra hand om sitt barn, som i en psykos eller i en djup depression. Och där förespråkar jag så klart att barnet och föräldrarna skall få all hjälp och stöd som behövs, och att man alltid ska utgå från barnets bästa. Men bara för att man är sjuk betyder det inte att man är dålig mamma, det betyder bara att man är mindre förmögen att ta hand om sitt barn under den perioden man är sjuk. Man har ju liksom inte förvandlats till en dålig person bara för att man för tillfället inte är frisk. Det finns flera andra sjukdomar och funktionshinder som gör personer oförmögna att ta hand om sitt hem och sina barn, betyder det att dem också är dåliga förädlar. Nej, förmodligen inte….

Det gör mig både ledsen och arg. Fast att jag egentligen bara inte borde bry mig alls. Men vi kanske helt enkelt har olika syn på föräldraskap….. Jag tror inte att någon av oss är perfekta, men att de flesta av oss gör så gott vi kan. Det gör ont i mig när jag tänker på hur ”duktiga” vi i dagens samhället är på att vara öppna med psykiska ohälsa, alla är vi i princip överens om att det är något vi bör och ska prata om. Samtidigt som vi i helt andra sammanhang fortfarande smyger, fortfarande är tysta. För mig betyder det att vi att vi har en bra bit kvar.

[Tweet ”Men jag vägrar skämmas”]

Min ångest gör inte mig till en sämre förälder, lika lite som ditt kanske dåliga humör gör dig till en. Min ADHD förvandlar inte mig till en oansvarig, oberäknelig mamma bara för att du tror att det ingår i diagnosen.

Tolvstegsprogram mot ångest -starta din egen självhjälpsgrupp!

Nu är det dags tänkte jag, att släppa programmet jag tidigare pratat om. 12 steg från ångest. För er som är nya här kan jag berätta att det är ett tolvstegsprogram mot ångest, som jag skapat med inspiration från AA. Programmet är inte på någotvis  färdigt utan ska ständigt jobbas med för att bli bättre. Och detta ska bara ses som ett utkast, en inspiration. Tillsammans, kanske vi kan få det här att fungera!

Min tanke är att man likt 12-stegsprogrammet försöker att få ihop en själhjälpsgrupp där man träffas regelbundet för att gå igenom dessa tolv steg. Att man tillsammans jobbar med sig själv. Både för att man inte ska fastna, men också för att man ska känna sig mindre ensam. Jag tror att vi tillsammans blir starka!

Anledningen till att jag påbörjade det här projektet var för att jag själv inte hittade någon hjälp. I över två år har jag försökt att tjata till mig en plats för terapeutsamtal, äntligen har de satt mig i en sådan kö. Så nu behöver jag bara vänta ca 8 månader till!

För en person som mår dåligt är tre år en alldeles för lång tid! Min förhoppning är därför att det här skall kunna fungera som ett alternativ, som en början, på din förändring. Programmet hittar du här. Kursen är givetvis gratis och kommer alltid att vara det. Det du gör för att få tillgång till programmet är att anmäler dig till programmet (trycker på knappen ”take this course”) och sedan kan du gå igenom stegen i din egen takt.

Jag är jätte glad och tacksam om du vill hjälpta till att sprida och dela programmet. Vill du starta upp en självhjälpsgrupp i din stad? Kontakta gärna mig så kan jag hjälpa dig med hur du går vidare!