Droppen som får bägaren att rinna över
Ibland blir det bara för mycket. Jag skulle bara vilja trycka på en avstängningsknapp och pausa livets bekymmer. Häromdagen var en sådan dag. Jag satt i godan ro med min kopp kaffe och får för mig att läsa tidningen. Något av det första jag ser är en artikel om hur butikskedjan Glitter återkallar några mobilskal då det visat sig vara giftiga. Min första känsla är ilska. Jag vill välta bordet och skrika rakt ut, sedan vill jag gömma mig i ett dike resten av dagen. Helst naken omgiven av obesprutat gräs för att vara på den säkra sidan (i skugga såklart för att minimera cancerrisken).
Idag spelar det ingen roll vad man gör, vilka val man tar. Du utsätts ständigt för yttre fara. Är det inte hot som IS eller krig, så är det ozonskikt, radonhalter, eller strålning. Har du riktig otur börjar till och med din egen kropp kriga mot dig och skapa dödliga sjukdomar. Inte nog med att du måste rädda dig själv och din familj, du måste rädda resten av världen också. Du ska hjälpa flyktingar, svältande barn och skadade hundar i andra länder. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen, men för mig blir allting bara för mycket.
Vi bombarderas med att äta ekologisk, röra på oss och se till att vår omgivning är så ”giftfri” som möjligt. Samtidigt ska vi jobba heltid och ta hand om våra barn. Att bara oroa sig känns som ett heltidsarbete för mig!
De är ju inte bara de yttre hoten du måste passa dig för, nej, alla de där små grejerna som indirekt tar död på en, du vet lån, räntor, val av el, eller hur man ska rösta. Ja ni vet allt sånt där ska man också ha fullständigt koll på samtidigt som bekämpar världsproblemen. Jag försöker att avskärma mig så mycket jag kan, jag vill inte se, jag vill inte höra, jag har tillräckligt med oro inom mig ändå. Som om jag inte hade tillräckligt den dagen ringer telefonen, -Hej, jag ringer från ….har du tänkt på din pension? Jag skulle vilja ge honom en snytning genom telefonen, tack för att du väckte den sovande tanken, en sak till att lägga på listan av saker jag just nu kan oroa mig för. Jag slänger på luren. Om jag har tänkt på min pension? Jag är glad om jag ens lever fram till min pension vill jag skrika.
Nej, jag hade inte köpt något mobilskal på Glitter, så egentligen borde jag som alla andra bara bläddrat förbi och fortsatt och dricka mitt ekologiska kaffe. Men för mig räcker det med en liten liten grej, ett ord, en doft, en insikt för att väcka oproportionerligt stora ångesttankar hos mig. Min ångestbägare är liksom dagligen full och då krävs det bara en liten droppe för att få den att rinna över.
När världens bekymmer hamnar på mina axlar blir jag hjälplös, förlamad. Jag kan inte som andra bara skaka av mig dem och gå vidare. Jag får liksom inte plats med andras bekymmer. Jag har mer än tillräckligt med mina egna. Ett giftigt mobilskal förgiftar min dag, och flera dagar där efter. Jag har svårt att värja mig, skydda mig, svårt att ens släppa tanken på världens alla faror.
Nej, mitt glas är aldrig varken halvtomt eller halvfullt, det är överfullt.