Tänk om….
Nu packar vi väskan
Som vanligt känns det som om veckan har flugit förbi och jag kan knappt minnas dess innehåll. På jobbet pendlar jag mellan två olika uppgifter i två olika städer vilket gör det extra stressigt för mig just nu och jag känner att jag ligger efter med precis allt. Det är inte riktigt så jag vill ha det, men det är så det kommer bli några veckor framöver nu.
Veckan som väntar fylls av två olika utbildningar, en nära min hemstad och en i Stockholm. Samtidigt som det känns jätte kul vet jag att jag kommer vara utmattad i slutet av veckan. Och det värsta är nog att det är dom där små grejerna som ingen annan bryr sig om som slukar det mesta av min energi. Jag blir stressad över att inte veta hur jag tar mig från centralen till hotellet, att jag inte fått någon närmare information av vad kursen innehåller och vilka platser jag ska röra mig emellan när jag väl är i Stockholm.
Det känns som att allting hänger löst, och även om jag vet att jag löser det, för det gör jag alltid, så sipprar det ändå ut massor av energi ur de där oroshålen jag inte fått fyllda. Det spelar ingen roll om jag försöker att täppa igen dom själv eller förminska dem genom att intala mig att jag fixar det, att jag klarar av att lösa problemen just där och då i stunden när de uppstår. Jag fixar att ta en spårvagn, en taxi, eller promenera med hjälp av google maps. Ändå fylls jag av någon form av osäkerhet som tar en mycket större plats än vad den borde.
Så vitt jag kan minnas har det aldrig uppstått ett problem jag inte själv kunnat lösa. Men tänk om jag missar tåget, tänk om jag inte hittar hotellet, tänk om jag inte finns inskriven på hotellet när jag väl kommer dit, tänk om jag inte hittar till kurslokalen, tänk om jag går vilse, tänk om det hinner bli mörkt innan jag kommer fram, tänk om….eller tänk om allt går jättebra.