Igår var en sådan där dag där allt gick fel, där jag egentligen borde stannat kvar i sängen med täcket överhuvudet. I slutet av dagen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde båda delarna för säkerhetsskull. Klockan sex ringde klockan och jag hade bokat in ett yogapass på gymmet. Som vanligt är ett träningspass det sista men känner för som nyvaken, men om möjligt var jag än mindre sugen denna dagen.
Sonen visade sig ha feber så jag fick jäkta med dottern till skolan innan jag slutligen for till gymmet. Passet kändes som det värsta i världshistorien och både min kropp och knopp jobbade emot mig. Musklerna orkade inte stå kvar i positionerna, lederna gjorde för första gången i mitt liv ont och mina tankar sa åt mig att aldrig mer göra så här mot mig själv igen.
När passet ÄNTLIGEN var över rusade jag mot duschen, istället för en lugn och mysig stund tillsammans med mig själv, blev det en kamp mot klockan då jag hade flera tider att passa på jobbet denna dag. Stressar från gymmet och inser när jag kommer till jobbet att det inte finns några parkeringar då jag är sen. Jag får ställa bilen på en parkering längre bort. Vanligtvis gör det mig ingenting alls, men när stressklockan redan börjat att ticka inombords räknas varje minut.
Väl på jobbet är mailkorgen överfull och jag som brukar ha flera dagars framförhållning hinner inte ens förbereda dagens arbete utan måste bege mig iväg till annan ort för att träffa två klienter, jag skall träffa dem kl 10. När jag sätter mig i bilen ser jag att bensinen är slut och får istället bege mig iväg för att tanka, både påväg till och från bensinstationen hoppar och studsar bilen och vill inte komma framåt. Jag inser att denna inte kommer att kunna bära mig många mil och åker tillbaka till kontoret för att byta bil. Får återigen springa upp för de där djävulusiska trapporna med min ömma kropp, byta bilnyckel samt försöka förmedla till arbetskamraterna att bilen är söndrig så att ingen annan tar den, sen ger jag mig iväg igen.
Hallvägs på väg mot mitt mål inser jag att även denna bils bensinlampa har börja lysa ilsket rött emot mig. What a f’***k!! Jag jämrar mig och svär, stressen står mig nu uppe i halsen, och det är inte så att du kan stanna och tanka bilen på närmsta station, nej, man kan endast tanka bilen på de stationer som mitt jobb har avtal med och de stationerna lyser med sin frånvaro.
Trots den illrödalampan för mig bilen mot mitt mål. Klockan är nu över tio och jag försöker lugna med mig med att det är tur i oturen att klienterna trots allt är inlåsta. Oavsett om jag är sen, så kommer de att finnas kvar. Väl framme i rätt stad saknas det även här parkeringar, och jag kör runt i något som känns som en evighet och letar.
När parkeringen är funnen är klockan närmare 11, jag lägger i några extra kronor i parkeringsautomaten för att inte behöva stressa med klienterna. Jag har tänkt att bege mig hem vid lunch, då jag har ett nytt möte på kontoret kl 13 men för säkerhetsskull lägger jag i pengar till klockan 14.
När jag äntligen är på plats känner jag mig faktiskt lugn, jag sätter mig ner och andas och skrattar lite åt det hela. Helt sonika informerar mig personalen då om att klienterna jag skulle prata med INTE finns på plats. WHAT?? Nej både två satt nu i andra samtal. Suck. Jag blänger ilsket på klockan. Jag har valet att sitta och vänta eller komma tillbaka efter lunch. Jag beslutar mig för att vänta. Jag väntar och väntar. 20 minuter innan lunch är båda klienterna klara och jag inser att jag inte kommer att hinna med dem båda innan lunchstängningen. Jag kommer att missa mitt möte på kontoret. Jag som avskyr att vara den som missar saker, den som gör fel, den som sviker klienterna.
De för in klienten mitt rum och jag tänkte att nu blir det till att arbeta snabbt. Men personen jag möter framför mig är inte alls inne på samma spår. Han sitter med händerna framför ansiktet snörvlande och snyftande, inte alls redo för mitt samtal. Jag inser att mitt 20 minuterssamtal kommer krympa till ca 10 min om jag får honom att samla ihop sig någorlunda.
Vid lunchtid var det nästan att jag själv ville brista ut i gråt. Jag hade tappat koncentrationen och kände mig totalt ofokuserad. Jag försöker ringa kontoret och meddela att jag blir sen, att jag har en klient som väntar men att jag inte kommer hinna till det mötet. Men det är ingen som svarar i telefon, alla har gått på lunch och så gör även jag. Jag försöker ringa, maila, sms:a under lunchen, allt för att försöka förmedla vart jag är och vem jag ska träffa. Så här i efterhand är jag förvånad över att maten ens träffade munnen.
Vid 13 beger jag mig tillbaka till häktet för att slutföra det sista samtalet. Ett samtal jag hade planerat skulle ta 10-20 minuter, men drog istället ut till en timma. Jag känner mig lättad när jag beger mig där ifrån, lättad över att båda samtalen blev av, alltid något att pricka av från min lista.
På väg hem inser jag att jag nu måste tanka, och med hjälp av googlemaps tänker jag hitta en bensinstation. Men det gör jag inte, istället kör jag vilse och får använda google maps för att hitta hem. Tillbaka i min hemstad kör jag direkt till macken, nu ska det tankas!
Det blåser stormbyar ute, regnet piskar och jag vill bara in i bilen igen. När jag stoppar i kortet för att tanka säger den till mig att jag har fel kod. Jag testar igen, och igen, och igen, tills han säger till mig att jag inte får testa mer, och där står jag, kall och blöt, och utan bensin. När jag sätter mig i bilen och svärandes ska köra i från stationen kommer jag på att jag glömt tanklocket utanför. Jag får stanna bilen igen, gå ut i ovädret och hämta tanklocket.
Samma visa när jag kommer tillbaka till kontoret, inga parkeringar, får ställa mig längst bort och promenera tillbaks. Väl uppe på kontoret sitter kollegerna och fikar, skrattar högt vilket får mig att vilja gråta ännu mer. Jag vill bara slänga av mig mina blöta kläder och skrika rakt ut, men det gör jag självklart inte. Jag försöker få reda på vad det var för fel med kortet, hur jag nu skall kunna tanka, jag behöver bilen på Måndag morgon! Jag ringer runt, beställer nytt kort och får reda på i det sista samtalet och kortet jag hade var nytt, de hade bara glömt att byta koden. Suck!
En arbetskompis kliver in genom dörren, jag påminns om ett möte jag hade kl 14, personen väntar fortfarande på mig. Klockan är nu 15, min telefon ringer ilsket vilket den gjort flera gånger under dagen ser jag på displayen. Min man undrar när jag kommer hem. Det är ju fredag, ska jag inte gå tidigare? Tårarna är nära.
Jag går till min kollega som väntat på mig, försöker höra vad hon säger men all energi går åt att bara hålla ihop. Klockan 16 tar jag på mig min blöta jacka och åker hem.
Mannen min står och lagar mat, jag berättar om min dåliga dag, allt som kunde hända, hände, det bara gick emot mig. Jag ställer mig för att göra en sallad och med ens skär jag mig i fingret, djupt. Jag blöder.
Jag släpper kniven, sätter mig ner och gråter, och skrattar, och gråter lite till. Har så mycket där inne som bara måste ut. Samtidigt som jag tänker att dagen varit full av stress och otur så slår det mig vilken tur jag ändå har haft.
Vilken tur att den söndriga bilen gick att köra tillbaka så att jag inte blev stående vid vägkanten, vilken tur att bilen utan besin ändå bar mig fram och tillbaka utan att få stopp, vilken tur att jag trots allt hittade parkering, att jag slapp parkeringsböter, och att samtalen med klienterna ändå blev av. Vilken tur att mitt klockan 13 möte ändå inte kom, vilken tur att kollegan jag skulle ha möte med fanns kvar på plats och vilken tur att jag inte skar av mig hela handen!
Tur eller otur beror på hur du ser på situationen. Trots det hoppas jag på en något bättre dag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
