Månadsarkiv: januari 2016

Nu packar vi väskan

Som vanligt känns det som om veckan har flugit förbi och jag kan knappt minnas dess innehåll. På jobbet pendlar jag mellan två olika uppgifter i två olika städer vilket gör det extra stressigt för mig just nu och jag känner att jag ligger efter med precis allt. Det är inte riktigt så jag vill ha det, men det är så det kommer bli några veckor framöver nu.

Veckan som väntar fylls av två olika utbildningar, en nära min hemstad och en i Stockholm. Samtidigt som det känns jätte kul vet jag att jag kommer vara utmattad i slutet av veckan. Och det värsta är nog att det är dom där små grejerna som ingen annan bryr sig om som slukar det mesta av min energi. Jag blir stressad över att inte veta hur jag tar mig från centralen till hotellet, att jag inte fått någon närmare information av vad kursen innehåller och vilka platser jag ska röra mig emellan när jag väl är i Stockholm.

Det känns som att allting hänger löst, och även om jag vet att jag löser det, för det gör jag alltid, så sipprar det ändå ut massor av energi ur de där oroshålen jag inte fått fyllda. Det spelar ingen roll om jag försöker att täppa igen dom själv eller förminska dem genom att intala mig att jag fixar det, att jag klarar av att lösa problemen just där och då i stunden när de uppstår. Jag fixar att ta en spårvagn, en taxi, eller promenera med hjälp av google maps. Ändå fylls jag av någon form av osäkerhet som tar en mycket större plats än vad den borde.

Så vitt jag kan minnas har det aldrig uppstått ett problem jag inte själv kunnat lösa. Men tänk om jag missar tåget, tänk om jag inte hittar hotellet, tänk om jag inte finns inskriven på hotellet när jag väl kommer dit, tänk om jag inte hittar till kurslokalen, tänk om jag går vilse, tänk om det hinner bli mörkt innan jag kommer fram, tänk om….eller tänk om allt går jättebra.

Hälsoångest

Periodvis lider jag av hälsoångest, när jag mår som sämst så kommer den liksom på köpet. Medans jag under andra perioder inte bekymrar mig alls. Att ibland oroa sig för sin hälsa är högst normalt och kan till och med vara bra. Det ger impulsen att söka vård i tid. Men för somliga är oron ständigt närvarande. Små kroppsliga reaktioner tolkas som dödliga sjukdomar. Ofta känner du dig väldigt ensam i tillståndet men sanningen är 1-2 % av befolkningen (tror man) kan vara drabbad. Män lika ofta som kvinnor, men att de är kvinnorna som oftare söker hjälp.

Det är ju så våra kroppar fungerar, de värker, pirrar och domnar. Från och till kan man känna smärta någonstans eller till och med yrsel. Men de flesta reflekterar inte över det på samma sätt som någon med hälsoångest. Då har man tvärtom svårt att släppa tankarna från sina symtom, man lyssnar in kroppens alla signaler och kanske till och med förstorar problemen.

Personer med hälsoångest (förr kallat hypokondri) reagerar olika på sin ångest. Vissa springer ständigt till läkaren, googlar sjukdomar på nätet och ältar sina symtom med närstående, de försöker hela tiden fiska efter försäkringar och bekräftelser på att de är friska. Andra försöker stänga av alla tankar på sjukdom och undviker läkare, de kanske till och med är rädda och undviker folk som är sjuka. Vissa äter mängder med mediciner för alla sina tänkbara symtom, medans andra lever tvångsmässigt hälsosamt pågrund av rädslan att bli sjuk.

De vanligaste sjukdomarna man oroar sig för är ofta cancer, hjärt- och kärlsjukdomar eller neurologiska sjukdomar som MS eller ALS, men den vanligaste anledningen att en person med hälsoångest går till läkaren är på grund av hjärtklappning. Ordet hypokondri har en stämpel av inbillningssjuka över sig och ordet hälsoångest låter inte  hälften lika smärtsamt som det känns att vara drabbad. Så problemet för den som är drabbad är att de sällan tas på allvar. Ibland kanske de till och med blir förminskade, förlöjligande eller skrattade åt av sina nära och kära. ”Har du cancer nu igen”, ”Vilken sjukdom har du nu då” osv. Men känslan och rädslan hos personen som bär på den är på riktigt!

Även om man ofta söker bekräftelse från andra, så lugnar det bara för stunden, och ett läkarbesök kanske gör dig lugn i några dagar. Tills nästa sjukdom uppträder, eller du kanske kommer på att du glömde berätta/visa något för läkaren, eller inser att till och med en läkare kan ha fel…..och så börjar allt om från början igen.

Ofta har man olika knep för att hantera dig oro och jag anser att det är viktigt att du känner till dina. Själv söker jag självklart efter försäkringar, framför allt av min man, men när jag mår som sämst går jag även till en läkare. Jag kontrollerar min kropp, undersöker leverfläckar dagligen och fokuserar ständigt på avvikelser i mitt mående. Jag undviker också att konfronteras med död och sjukdom, läser inte tidningar, tittar inte på tv och vill helst inte se filmer eller läsa böcker där död eller sjukdomar förekommer. Eftersom det är svårt att få hjälp idag landar ansvaret för att tillfriskna ofta på dig själv, därför anser jag att den viktigaste delen är att du blir medveten om hur du själv fungerar, för det är först då du kan börja att göra någonting åt det!

Jag skulle i för sig inte säga att jag har en allvarlig form av hälsoångest, den är plågsam, men hanterbar. Men här kommer ändå lite tips på hur jag brukar hantera dessa tankar:

• Äta, sova, träna– låter kanske banalt men jo, jätte viktigt att få rutin på det där. Jag vet att bristen på träning och sömn är en trigger för mig, och väcker ångest på bara några dagar.
• Avvakta– öva dig på att avvakta. Ok nu känner jag de där symtomet igen, om jag har kvar de om några dagar så får jag ta ett nytt beslut då.
• Utmana– jag jobbar hela tiden med att utmana mig själv. Skitjobbigt men skitviktigt. Ibland tvingar jag mig själv att läsa om nyheter jag inte vill. Ni vet den där reklamen för cancerfonden som man får hem i brevlådan, den kan få mig att må dåligt i veckor. Ibland slänger jag den direkt och ibland sätter jag mig och läsare den och tillåter mig själv att vara rädd och ledsen….och tacksam, för att jag själv är frisk just nu.
• Medveten närvaro– hälsoångest är ofta kopplat till framtiden, därför är det extra viktigt att lära sig att vara här och nu, så mindfulness är ett bra hjälpmedel.
• Visualisering– Jag har jobbar med visualisering vad gäller alla mina rädslor och vet ni vad, det hjälper! Så fort jag får en negativ bild eller tanke framför mig försöker jag ändra den till en positiv, ni vet så där överdrivet positiv. Som exempel kan jag ta när jag började föreläsa, jag var livrädd, tänkte att jag skulle tappa bort orden, folk skulle tycka att jag obegåvad och dum. Vem tror jag att jag är som ska stå där och prata framför folk. Ja ni förstår ju att det tankesättet inte vidare hjälpte mig. Istället började jag överdriva det åt andra hållet. Yes vilken makt! Jag kommer att äga scenen, alla kommer att bli så jäkla imponerade osv. Och sanningen är att det kan kännas jätte löjligt men jag har aldrig känt mig så självsäker som jag gjorde vid den föreläsningen. Istället för visualisera dig sjuk, vänd på det och för dig oerhört frisk och pigg. Lek tvärtomleken med din hjärna!
• Observera– vad hände nu, vad startade min oro, gör jag mig själv medveten kan jag lättare avsluta den. För mig känns det olustigt när jag bär på en känsla men inte vet vad den kommer ifrån. Men kan jag koppla ihop ångesten med tidningsrubriken jag läste tidigare, eller olust känslan av  att en arbetskamrat blivit allvarligt sjuk, ja då kan i alla fall jag lättare skaka av mig den.
• Fakta–istället för att fastna i den där ångesttanken leta efter faktan, för det du känner eller tror är sällan sanning. Vad är sant i det du känner just nu? Det kan tex vara sant att du har en leverfläck på din arm, men det är inte fakta att det är cancer, det är din fantasi. Ångest är ofta en fantasi som vi själva skapar. Det är viktigt att du är medveten om det. Att ha ångest på grund av faktiska omständigheter är en helt annan sak än om du är ”inbillade”. Skilj mellan fantasi och fakta. Så länge det bara är din fantasi, släpp det.
• Släpp skammen– sluta skämmas, prata om det, be om hjälp. Om du går runt och lider i tystnad blir det bara än mer plågsamt. Kom ihåg att du inte har något att skämmas för!

Jag skrev ett debatt inlägg på nyheter24 om frågan om jag var en sämre mamma, pga mina diagnoser. Och som vanligt går den lätt att missuppfatta texten för dem som vill det. Jag har egentligen så mycket att säga inom ämnet, men svårt att få fram ett enda bra ord.

När jag medverkade i #Mittpsyke ställdes frågan om mina barn verkligen skulle visas upp i tv rutan, för barn i ett sammanhang med psykisk ohälsa ser väl inte särskilt bra ut? Men det som förvånar mig är att vi visar upp mammor som raggar nya killar på bästa sändningstid, familjer i skuldfällor, och ytterligare familjer som inte klarar av att renovera sitt hus där barn bor i mögel, isolering och elkablar hängande framför näsan på dem. Och det är ok? Då är man en bra förälder? Men att jag framför en filmkamera uttrycker att jag har ångest och extra oro för mina barn gör mig till en dålig?

Hade det vara lika olämpligt att visa barnen  i tv:n om det handlade om någon annan diagnos, diabetes, cancer eller njursvikt? Nej, jag tror inte det, och det är det som är problemet. Det ger dubbla budskap när man pratar om hur öppen man skall vara kring psykisk ohälsa, men samtidigt inte för öppen för då kan folk tro att du är en dålig mamma. Indirekt säger de då åt mig att skämmas, att jag inte är lika bra.

Som jag skrev i debattinlägget är jag väl medveten om att jag har svaga sidor, men det har ALLA! Jag är inte sämre än någon annan, och att folk tror det är fan skrämmande. Allt folk kan döma dig utan att veta det minsta om dig, visar mer om den personen än om dig.

Givetvis finns det psykiska sjukdomar där man under perioder kanske inte kan ta lika bra hand om sitt barn, som i en psykos eller i en djup depression. Och där förespråkar jag så klart att barnet och föräldrarna skall få all hjälp och stöd som behövs, och att man alltid ska utgå från barnets bästa. Men bara för att man är sjuk betyder det inte att man är dålig mamma, det betyder bara att man är mindre förmögen att ta hand om sitt barn under den perioden man är sjuk. Man har ju liksom inte förvandlats till en dålig person bara för att man för tillfället inte är frisk. Det finns flera andra sjukdomar och funktionshinder som gör personer oförmögna att ta hand om sitt hem och sina barn, betyder det att dem också är dåliga förädlar. Nej, förmodligen inte….

Det gör mig både ledsen och arg. Fast att jag egentligen bara inte borde bry mig alls. Men vi kanske helt enkelt har olika syn på föräldraskap….. Jag tror inte att någon av oss är perfekta, men att de flesta av oss gör så gott vi kan. Det gör ont i mig när jag tänker på hur ”duktiga” vi i dagens samhället är på att vara öppna med psykiska ohälsa, alla är vi i princip överens om att det är något vi bör och ska prata om. Samtidigt som vi i helt andra sammanhang fortfarande smyger, fortfarande är tysta. För mig betyder det att vi att vi har en bra bit kvar.

[Tweet ”Men jag vägrar skämmas”]

Min ångest gör inte mig till en sämre förälder, lika lite som ditt kanske dåliga humör gör dig till en. Min ADHD förvandlar inte mig till en oansvarig, oberäknelig mamma bara för att du tror att det ingår i diagnosen.