Vem är jag nu? 4 kommentarer
Jag tror jag börjar bli mänsklig. Min superkraft har försvunnit och jag tror att det är så här det känns att vara ”normal”. Jag mår bra, känner mig frisk, även om jag inte är den person jag brukar vara.
Jag klarar av arbetsdagen, utan att bryta ihop, utan att bli trött. När jag kommer hem har jag energi till att ta en promenad, laga middag och kramas med barnen. Men….när kvällen kommer orkar jag inte mer än att hålla i en bok eller slötitta på tv:n, och jag vet att det är sånna aktiviter som är normalt förekommande i de flesta hem på kvällskvisten. Men inte för mig…..
På kvällen brukar alla ord komma till mig, mina fingrar längtar efter att få skriva och min hjärna efter att få tömma ut sin energi. Men nu är det som att det inte finns någon energi kvar och tömma ut. Fick jag inte tömma mig förut så kunde jag bli irriterad, stingslig och mer ångestbenägen. Men nu är alla de där känslorna som bortblåsta. Förstå mig rätt, jag trivs verkligen med lugnet i mig, jag är mer harmonisk, stillsam, men samtidigt kan jag inte låta bli att sakna energin, att undra vart den har tagit vägen, och om den någonsin kommer tillbaka.
Jag är så glad och tacksam för att tröttheten är borta och att jag mår bra, så skulle mitt liv stanna i denna fasen så är det ok…men ändå inte.
Det är som att lära känna en helt ny person, en person som jag inte vet hur jag ska underhålla, och vart ska allt de där gamla ta vägen? Mitt företag, min uppsats, min blogg….är det bara till att slänga i papperskorgen eller kommer den här nya personen trivas med den gamles utmaningar?
Allting går långsamt, och det stressar mig inte längre, och visst det är ju positivt tänker kanske du? Men när allt det där som jag känner till med mig själv är borta kan jag inte låta bli att undra, vem är jag nu?
[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar