Jag tror jag börjar bli mänsklig. Min superkraft har försvunnit och jag tror att det är så här det känns att vara ”normal”. Jag mår bra, känner mig frisk, även om jag inte är den person jag brukar vara.
Jag klarar av arbetsdagen, utan att bryta ihop, utan att bli trött. När jag kommer hem har jag energi till att ta en promenad, laga middag och kramas med barnen. Men….när kvällen kommer orkar jag inte mer än att hålla i en bok eller slötitta på tv:n, och jag vet att det är sånna aktiviter som är normalt förekommande i de flesta hem på kvällskvisten. Men inte för mig…..
På kvällen brukar alla ord komma till mig, mina fingrar längtar efter att få skriva och min hjärna efter att få tömma ut sin energi. Men nu är det som att det inte finns någon energi kvar och tömma ut. Fick jag inte tömma mig förut så kunde jag bli irriterad, stingslig och mer ångestbenägen. Men nu är alla de där känslorna som bortblåsta. Förstå mig rätt, jag trivs verkligen med lugnet i mig, jag är mer harmonisk, stillsam, men samtidigt kan jag inte låta bli att sakna energin, att undra vart den har tagit vägen, och om den någonsin kommer tillbaka.
Jag är så glad och tacksam för att tröttheten är borta och att jag mår bra, så skulle mitt liv stanna i denna fasen så är det ok…men ändå inte.
Det är som att lära känna en helt ny person, en person som jag inte vet hur jag ska underhålla, och vart ska allt de där gamla ta vägen? Mitt företag, min uppsats, min blogg….är det bara till att slänga i papperskorgen eller kommer den här nya personen trivas med den gamles utmaningar?
Allting går långsamt, och det stressar mig inte längre, och visst det är ju positivt tänker kanske du? Men när allt det där som jag känner till med mig själv är borta kan jag inte låta bli att undra, vem är jag nu?
[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar
Ja det är så underligt hur man (inte) fungerar.
De bitarna som jag ser som positiva med ADHD trycks på något sätt undan för att fixa allt vardagliga..
”Normal” är tråkigt i vissa lägen men andra ganska skönt.
Kram och lycka till med allt – bloggen och allt måste du hålla vid liv men ta det när orken/lusten infinner sig.
Tack, kram
Lite som jag känner mig med min medicin när den verkar. Som jag fast väldigt annorlunda. Allt går sakta. Tankarna i skalmantempo…eller vänta..tanken. Alla de andra tankarna som brukade slåss om min uppmärksamhet. ..är tysta. Tomt. Lite ensamt och framförallt annorlunda. Sägs att medicinen inte är personlighetsförändrande men den blir ju det när jag inte känner mig själv längre.
?
Nej, precis! Det är många av de andra tankarna som är borta och även om det är bra så känns det….annorlunda. Kram på dig!