Mycket att göra är sällan problemet. Men att inte veta vad man ska göra skapar problem…
De flesta har nog hört att stresskänslighet är förenligt med neuropsykiatriska diagnoser och jag har länge funderat över det där ordet stresskänslighet, smakat på ordet, men känt att det liksom inte passar mig. Jag är en person som jobbar bra under högtryck, som trivs med en relativt hög arbetsbelastning och hanterar kriser och stressade situationer med ett fullständigt lugn.
Jag knyter ofta ordet stresskänslighet till arbetsmiljön och där känner jag att jag sällan har några problem, men när jag för någon vecka sedan vände på ordet och tittade på det i min vardag så insåg jag att det finns massor av små små saker som stressar upp mig något enorm som en annan kanske inte ens hade reflekterat över.
Jag tror att det flesta ser mig som en otroligt lugn männsika, när andra springer runt som yra hönor tar jag det med ro. För hos mig sitter allt på insidan. Det är som en svag stressmotor som liksom ständigt är igång och retar upp sig på småsaker. Ja och då är det inte samma saker som andra vanligtvis känner stress över, utan kanske tvärtom, där de inte känner något alls. På en arbetsplats, eller när det gäller jobb överhuvudtaget så känner jag ofta att jag har kontroll, jag vet vad som ska göras och när. Men när det kommer till min vardag….ja då kan jag bli fullständigt kaos!
När jag tex har en hög med böcker hemma som jag måste läsa, så går den där motorn igång på helfart. Vad är det att stressa upp sig för liksom? Det samma hjälper poddar jag följer, ligger det massa som jag inte lyssnat på kan jag bli jätte stressad och irriterad för jag tappar liksom någon form av kontroll.
Den stora grejen för mig är väl att känna att man inte har kontroll, oavsett vad det gäller. Det kan vara små saker så som tex böcker eller handla om att jag inte vet vart saker är eller när det saker ska göras. Att inte veta vart jag ska, att inte få svar, att behöva vänta på något innan jag kan ta nästa steg….ja då går jag nästan sönder inombords. Jag kan stressa upp mig bara över att telefonen ringer, att jag nu själv har valet att svara och att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Hur mycket ska jag äta och vart jag ska göra av tiden emellan alla måsten?
På en arbetsplats vet jag vad som förväntas av mig, vad som är min jobb. Min i min vardag finns inte de reglerna, ingen chef som ger mig arbetsordning och inga arbetskamrater att fråga om råd. Där står man ensam, med tusen tankar och inga svar. Ja, så kanske är jag lite stresskänslig trotsallt.
Har du någonsin reflekterat över ämnet? Tänkt på att det kan se så olika ut? Hur ser din stresskänslighet ut?
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar